Under åren 1800-1850 växte invånarantalet i Sverige från 2,3 miljoner till 3,5 miljoner. De breda lagren sökte sig under skedet inte in till städerna utan stannade kvar på landsbygden. Det ledde till att landsbygdsbefolkningen fick en snabbare tillväxt än totalbefolkningen.
   Ökningen var stor i alla län, men blev särskilt hög i Norrland. Följden blev att gårdar avstyckades i allt mindre enheter med dålig bärkraft som följd. Det resulterade i försämrade levnadsvillkor för landsbygdens folk. Trots klyvningen av mark räckte den inte till alla, vilket orsakade en förödande ökning av jordlösa inom en mycket kort tidsrymd.
  Andra prövningar, som förekom i bl a västra Härjedalen under eran, var tvister mellan fjällbönder och lappallmogen. För jordens brukare i fjälltrakterna var livet tillräckligt mödosamt utan dispyter med samerna om betet. Svenska Lutherska kyrkans lagstadgade lära begränsade också utrymmet för personlig tro, vilket kunde leda till konflikt för personer som hängav sig åt en annan gudsuppfattning.
  Amerika, som gav religionsfrihet åt alla, blev därför en lockelse, som var lika stark som hoppet om en bättre framtid. Begränsningen av odlingsbar jord och bristande förståelse för annan religion var troligen orsaken till att majoriteten av pionjärerna som utvandrade kom från landsbygden. 

  Orsaken till emigrationen från Överhogdal var nog gissningsvis främst slitet för brödfödan, och magra tegar. Av cirka 90 vuxna personer som emigrerade hade nära hälften beteckningen arbetare och bondsöner/bonddöttrar i rullorna. Sju hade beteckningen bonde.

Sett till hela Sverige emigrerade totalt under åren 1851-1910: 1.170.456 personer. Varav 948.823 till Förenta Staterna. 928.197 personer var landsbygdsbor.
  Störst utvandring hade Malmöhus län med 100.616 personer och minst Uppsala län med 6.472 personer. Från Jämtlands län 20.371, Västernorrland 31.962, Gävleborg 38.673, Kopparberg 38.401. Till Canada emigrerade runt 100.000 personer men jag har inga närmare uppgifter om från vilka län de kom ifrån.