Diverse beskrivningar och händelser
Hembygdsgården Gammelbudd skänktes av makarna Julia och Olof Ohlin till Hembygdsföreningen i samband med föreningens bildande 1952.
Budd bestod tidigare av två gårdar, Öster och VästerBudd. Nuvarande mangårdsbyggnad, Österbudd, är den enda byggnad som finns kvar på ursprunglig plats.
Tidigare fanns två bostadshus, två ladugårdar, två bastun, smedjor, härbren, stall – sammanlagt 21 byggnader.
Mangårdsbyggnaden VästerBudd såldes till Olagården efter en brand år 1893, då byggnaderna på gårdarna Pålssons (”Gunnars”), Olagården och Bjurs ödelades.
Nedre delen av mangårdsbyggnaden är från 1700-talet och är en så kallad parstuga. I mitten av 1800-talet byggdes det till en övre våning. Man kan se på knutarna hur högt huset var innan. Övriga byggnader är ditflyttade från olika håll. Härbret har tillhört gården. Fäbodstugan, ladugård och kornlada är från Lullebuan, störröset från Buddbodarna och ängsladan från Råberget.
I kornladan finns några stockar med inristade figurer – krigare med hillebarder, barn, en brud samt den 24 juni Anno1670. (Hillebard är ett medeltida hugg och stötvapen).
Stockarna har förmodligen kommit från ett störrös innan de blev lada i Holmvallen. En teori är att det stått vid en s.k evakueringsgård mellan Sälgåsen och Holmvallen.
Ett störrös är en mycket enkel byggnad med eldstad mitt på golvet och hål i taket. Här ystade man, kokade messmör, gjorde ost med mera.
I mangårdsbyggnaden finns samlat flerhundraåriga föremål från bygden. Här finns också äldre kläder och fotografier. När Överhogdals skola lades ner flyttades en del av inventarierna till Hembygdsgården. Interiören i skolsalen är från första halvan av 1900-talet.
Här visas också hur en vävstol från vikingatiden såg ut. Den typen av stående vävstol användes när de unika Överhogdalsbonaderna vävdes för 1000 år sedan.
En drivande kraft som gjort det möjligt för eftervärlden att få en inblick i tidigare generationers villkor i vår by är Lars Jan Larsson som ska ha ett stort tack för sitt arbete med Hembygdsgården och byns historia.
Lars Jan Larsson
Överhogdals kyrka
Överhogdals första kyrkobyggnad var den tredje att byggas i Härjedalen efter Sveg och Lillhärdal.
Det var en enkel träbyggnad med tillhörande kyrkogård som invigdes midsommar 1466. Kapellet byggdes av byns innevånare utan stöd från den katolska kyrkan. Det var vanligt att kyrkor invigdes åt ett helgon och den fick namnet S:t Johannes döparens kyrka.
Församlingen hörde då under Svegs pastorat och Nidaros stift.
Enligt uppgift byggdes en ny kyrka i mitten av 1600-talet. Eventuellt kan en ombyggnad ha skett efter freden i Brömsebro 1645 då Härjedalen kom att tillhöra det Svenska riket.
1744-1746 blev en ny ombyggnad nödvändig. Nuvarande kyrka är densamma som tillkom då.
En klockstapel uppfördes på Kyrkåkern år 1768 och revs 1851 i samband med att ett klocktorn påbyggdes kyrkan.
Ett nytt kraftigt klocktorn tillbyggdes 1849-1855 vars bottenplan delvis togs tillvara för en utvigdning av själva kyrkorummet. Byggmästare var Johan Nordell från Norrala i Hälsingland. På den östra gavels uppfördes en ny större sakristia av samma bredd som kyrkan och försågs med fönster i norr och söder.
1910 till eventuellt 1913 reparerades kyrkan på nytt och en mindre läktare uppfördes.
1949 påbörjades åter en grundlig renovering som måste avbrytas i brist på medel och även för att träsniderierna. som revs ut 1850 skapade nya problem i fråga om kyrkans interiör.
1956 terupptogs arbetet på nytt. Altaret frgjordes från predikstolen, som fick plats på norra långväggen. De vackra träskulpturerna kom då till heders igen. De var utförda 1740 av Jonas Granberg från Klövsjö. Kyrkans yttre behåller 1850-tals karaktär. Nummertavlan och den gamla altarringen från 1700-talet fick åter plats i kyrkan. Av medeltida inventarier återstår i kyrkans ägo endast en ljusstav som är altartavlans stång.
En modern ljusbärare smidd av Erik (Jompo) Lindberg, Ytterhogdal.
Ryamattan framför altaret är komponerad av vävlärarinnan Anna Magnusson, Östersund, och knuten av bygdens kvinnor till kyrkans återinvigning 1957.
Antependiet är komponerad av Ellen Widén och vävdes 1911 av vävlärarinnan Maria Modén Olsson, Jämtslöjd. Det är en dubbelvävnad, en s.k. finnväv i ylle, med motiv hämtade från Överhogdalsbonaderna.
Antependiet skänktes av föreningen Jämtslöjd till Överhogdals församling 1911.
Ungefär så här kan Överhogdals första kapell sett ut. Teckningen visar hur man tänker sig hur Stråsjö kapell i Bjuråker, Hälsingland, kan ha sett ut.
Överhogdals kyrka 1910 fotograferad av Paul Jonze. Reparation/ombyggnad pågick, därav diverse bråte. Det var i samband med Jonzes besök i byn han upptäckte de unika Överhogdalsbonaderna i ett kyrkhärbre.
Kyrkan med den gamla kyrkstapeln.
Så har tecknaren tänkt sig att det kan ha sett ut vid kyrkan i dag om den varit kvar. Stapeln uppfördes 1768 och revs år 1851 i samband med att torn påbyggdes kyrkan.
Klicka på bilderna nedan för större version
Järnvägen - Inlandsbanan
Sedan bandelen Orsa-Sveg började att byggas kom förberedelserna igång för en fortsättning av Inlandsbanan mellan Sveg och Brunflo. Projekteringen påbörjades i Sveg år 1901 under ledning av dåvarande landshövding Knut Sparre.
Riksdagen beslutade 1912 om bygget av järnvägen Sveg – Brunflo. Med tillkomsten av järnvägslinjen skulle alltså denna del av Inlandsbanan bli den länk som band samman Härjedalen med Jämtland och länsstaden Östersund. Statsmakterna hade från början räknat med den kortaste sträckningen, den så kallade Enskäla linjen, som troligast också skulle bli den billigaste. Även från Svegshållet , främst genom landsfiskal O. Bromé, förordade man märkligt nog ”Enskälalinjen” som skulle bli 17 km kortare. Redan på den tiden verkar ”bypolitik” vara en ledstjärna. Till en betydande del skulle dock den sträckningen gå fram över obebyggda och ödsliga trakter. Mellan Sveg och Klövsjö skulle det inte finnas en enda hållplats, åtminstone inte någon hållplats med bosättning av någon omfattning!
Se kartan nedan, längst till vänster.
Den föreslagna sträckningen förefaller helt absurd men bakgrunden var nog att de styrande ansåg banan enbart var en del av den militära strategin.
Alternativet kom att väcka opinion hos engagerad befolkning i Älvros-Ytterhogdal-Överhogdal-Rätansbyn.
Karta över de olika alternativa sträckningarna. Från Nils Sundkvists bok ”Boplatser och människor i sörbyarna i Rätan”. Utgiven av Rätans hembygdsförening 1988.
En av de som engagerade sig hårt i frågan var häradsdomare Per Svedbäck i Ytterhogdal. Han fick kontakt med civilminister Oscar von Sydow och efter uppvaktning hos regeringen i början av 1916 kom en statlig delegation för att göra sig en uppfattning om man kunde tillmötesgå bygdernas befolkning.
Uppvaktningen bestod av Svedbäck, kommunalordförande Olov Verner och inspektor E.G Vredling från Ytterhogdal, hemmansägare Per Jonsson, Älvros, skogsfaktor Anders Dahlin, Överhogdal, samt prosten Gottfrid Dahlén, Rätansbyn.
Strax före midsommar 1916 kom så den statliga delegationen till Överhogdal och byborna mötte upp vid kyrkan. Överhogdals kommunalordförande Erik Jonsson hade som uppgift att föra bygdens talan och lärarinnan Svea Borg hade samlat skolbarn som sjöng och överlämnade blommor till delegationen bestående av Jämtlands landshövding Johan Vidén, generaldirektör Granholm, civilminister Oscar von Sydow, Sigfrid Linnér, m fl.
Fyra alternativa sträckningar diskuterades intensivt. Ett flertal myndighetspersoner och tjänstemän besökte Hogdals- Rätans-Klövsjötrakterna för att träffa kommunrepresentanter och bilda sig en uppfattning. I maj 1912 skickade en tjänsteman i ”Väg- och vattenbyggnadskåren” en skrivelse till regeringen där han föreslog den s.k ”Hogdals-linjen” som skulle gå över Älvros, Ytter- och Överhogdal upp till Rätan efter landsvägens sträckning.
Efter alla turer i striden om bandelens sträckning beslöt regeringen till slut att utesluta ”Enskälasträckningen” och låta riksdagen avgöra ”Hogdalslinjens” sträckning antingen efter den sedermera s k ”Rätanslinjen” eller ”Tvärhoalinjen” , dvs i närheten av Nederhögen. Den slutliga striden kom därför att stå mellan dessa två alternativ av ”Hogdalslinjen”. Och detta avgjordes i riksdagens båda kamrar i februari 1917. I båda kamrarna fick ”Tvärhoanlinjen” majoritet och därmed var frågan avgjord. Men någon optimal sträckning blev det knappast. Byarna Älvros, Ytterhogdal, och Rätan hamnade flera kilometer från respektive station. I Rätans fall drygt en mil till såväl Röjan som Nederhögen. Även Nederhögens station ligger ca 1/2 mil ifrån ursprunglig bebyggelse. Byarna Röjan och Sörtjärn fanns inte på den tiden utan befolkades i samband med järnvägsbygget. Sörtjärns station skulle egentligen ha hetat Vitvattnet men eftersom det redan fanns en station i Norrbotten som heter Vitvattnet, fick den heta just Sörtjärn, efter tjärnen Sörtjärn i närheten. Den enda by som fick järnvägen rakt igenom byn var Överhogdal, och i viss mån även Kvarnsjö.
Hur det kunde bli så tokigt med sträckningen är väl en gåta. Och man kan nog säga att Inlandsbanan aldrig varit någon succé för de boende i byarna och har tidvis varit helt nedlagd. Inte minst sedan bilen blev en möjlighet för många var det inget alternativ att stiga på en station flera kilometer från byn. Det gäller nog också idag, även om banan skulle gå närmare byarna. Idag är nog busstrafiken ett bättre alternativ eftersom bussarna har hållplatser där det bor folk.
Idag ägs Inlandsbanan AB av 19 kommuner från Kristinehamn till Gällivare och det är främst turist- och godstrafik. Upprustning av såväl spår som vagnar har skett i stor omfattning de senaste åren så det finns hopp för framtiden.
Det fanns två alternativ för bangårdslägen här i Överhogdal
Alternativ 1 enligt bild 1 var den som slutligen fastställdes:
Lite om järnvägens betydelse för byn
Med järnväg blev det lönsamt att kola ”skrävirke” som inte kunde användas som sågvirke eller massaved och därför bara kasserades. Bergslagens järnhantering efterfrågade träkol, men tidigare hade kolet varit omöjligt att frakta från Norrland. Kolning blev då ett viktigt komplement till det övriga skogsarbetet. Anhalterna längs banan utrustades därför med kolbryggor för lastning av träkol.
Kolningarna pågick i större och mindre omfattning till slutet av 1940-talet. 1939 utbröt andra världskriget och importen av kol och annat bränsle stoppades. Då uppstod brist och man igångsatte stora vedavverkningar som pågick under hela 40-talet.
Under åren 1940-1960 var cirka 15-20 personer från Överhogdal anställda av SJ, under sommarmånaderna ännu fler. Efter 1960 blev det successiv nedtrappning och anställningsstopp med naturlig avgång av personal.
Ånglok tuffar förbi Överhogdal, 1920- eller 30-tal. Huset i bakgrunden är eventuellt ”Hestraa”.
Bybor protesterar 1992 mot nedläggningen av persontrafiken på Inlandsbanan. I bakgrunden stationshuset som revs i samband med ombyggnationen av E45 i södra delen av byn, trots att vägområdet är en bra bit utanför fastigheten. Bäst att sopa igen så mycket som möjligt av en historisk epok i byn, tyckte trafikverket….
Klicka på bilden för större version.
Äldre bild på stationen från dess storhetstid, gissningsvis 1950-talet
Klicka på bilden för en större version.
Det fanns även en hållplats vid Oppigården längst upp i byn.
Hoan
Hoan rinner genom hela den en mil långa byn och är mycket känslig för nederbörd i den flacka dalgången. Dess återkommande översvämningar har genom tiderna varit såväl ett gissel som till fördel för innevånarna i byn. Särskilt under 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet då jordbruket var av någon omfattning i socknen var konsekvenserna vissa år förstörda skördar.
Översvämningarna under snösmältningen var väl förr kanske inte enbart till nackdel, eftersom man då kunde flotta virket från de omfattande skogsavverkningarna via Ljusnan till industrierna vid kusten.
Översvämningarna under sensommaren var däremot besvärliga då skördarna blivit otjänliga som foder vissa år.
Här till höger kan du läsa inscannad artikel från en av länets tidningar från september 1957 om det årets översvämningar.
Lite bilder från olika år ser du nedan.
Klicka på bilden för större version.
När Överhogdals länsman greps och fördes till Kårböle skans av svenskarna
Händelsen utspelar sig år 1644 då gränsen mellan Norge och Sverige bland annat gick i skogarna mellan Över- och Ytterhogdal.
Länsman i Överhogdal under åren 1645-1650 var enligt anteckningar i svenska skattelängder Sven Esbjörnsson i gården Svens, (Gården kallades allmänt Broddes när Brodde Sivertsson hade affär där under 1900-talet). Men det kan inte helt uteslutas att han, dvs Sven Esbjörnsson, tillträdde länsmansbefattningen något år tidigare, dvs under den Norska tiden, och är den länsman som omtalas. Härjedalen, och därmed Överhogdal, var före 1645 en Norsk provins.
Kårböle skans var Sveriges utpost i västra Hälsingland mot Norge under deras kamp om Jämtland och Härjedalen.
Så här beskrivs händelsen i häftet ”Kårböle skans, Hälsingarnas utpost mot väster” författad av L.L Lundh:
Under major Franckens tid på Kårböle skans utspelades därstädes en rätt lustig tilldragelse på hans föranstaltande.
I början av november skickade Francken en patrull till Överhogdal. Denna grep länsmannen därstädes och förde honom hem till Kårböle för förhör. Länsmannen ville dock icke erkänna sig veta något om fienden och förhållande där hemma ikring. Jämtarna levde i okunnighet om krigshändelserna, mente han, ty den danska krigsledningen yppade ingenting. Över denna danskarnas tysthet gjorde jämtlänningarna sig ”onda tankar”, låtsades länsmannen. På frågan om krigsstyrkan, ansåg han att allt som allt kunde räknas 2500 man i Norge och dessa hade besatt de viktigaste orterna, såsom Frösön, Gällösund, Brunflo, Rismyr m. fl. Rismyr trodde han skulle ha en besättning på 70 man. (Enligt Järnankar ska det även ha funnits en skans vid Vitvattnet och Berg). Om förhållanden i övrigt lämnade länsmannen endast vingliga och oklara uppgifter. Efter förhöret anordnade Francken en liten komedi med länsmannen, berättar krigsarkivarien Birger Steckzén i sin intressanta skildring ”Striden om Jämtland 1644-1645” och från vilket arbete följande berättelse är hämtad:
” En vidtalad officer inträdde och förklarade sig komma med bud från Sockholm. Francken öppnade skrivelsen, som innehöll en relation om sjösegern vid Femern den 13 oktober, vilken han lät sin skrivare uppläsa, varefter Francken och de svenska officerarna tackade ”Gud för goda tidender”. Länsmannen fick härunder tårar i ögonen, och då Francken frågade honom, hur det var fatt, började han stortjuta och förbanna den danske konungen, som aldrig haft lycka i något krig men likväl ej kunde hålla sig stilla. Sedan länsmannen rikligen undfägnats med mat och dryck och blivit upplyst om att fred snart förestod, släpptes han och fick draga tillbaka till sitt land igen med alla nyheterna”.
Franckens syftemål synes ha gått efter beräkning. De danska myndigheterna i Jämtland nödgades snart nog släppa ut en liknande historia om en dansk seger och därjämte uppmuntra allmogen med stora löften, för att motverka de av länsmannen utspridda nyheterna.
Francken klagade i sina rapporter över svårigheterna att erhålla någon kunskap om fienden, ty befolkningen på båda sidor om gränsen var i maskopi med varandra. Francken klagade vidare över att skogsfinnarna gömde förrymda knektar.
Nordvästra Hälsingland med Kårböle skans på karta från 1796
Dagens Kårböle skans är ett upprustat besöksmål strax söder om Kårböle intill riksväg 84 mellan Ljusdal och Härjedalen.
Överhogdals sockenlänsmän
Socknens länsmän får nog sägas ha varit en brokig skara och det är oklart när man första gången hade egen länsman i Överhogdal. Man vet för övrigt inte heller när denna befattning ursprungligen inrättades i vår provins, men troligtvis var frågan aktuell långt innan landskapet överfördes till Sverige. Tidigast kända länsmannen i Härjedalen var Karl Martinsson i Funäs (-dalen), vilken uppges vara länsman där under perioden 1482-1487.
Men sysslan är säkerligen betydligt äldre. En rättarbot från Hedmarken i Norge, föreskrev år 1293 att ”till länsman skulle tagas förståndiga bönder, ättade och välkända i bygdelaget, med gott anseende och vilja till rättvisa, däremot icke de konungens handgångne män”, vilka ansågos ”snikna och bedrägliga i sin framfärd”.
Länsmanssysslan var inte särskilt välbetald, men de sentida bondelänsmännen torde vid sidan om sitt arvode ha åtnjutit viss skattefrihet för sina tjänster.
För att få veta vilka som varit länsmän i vår socken finns endast skattelängder från senare delen av 1500-talet att tillgå, och anteckningar i dessa visar att år 1566 var Jon i Mon länsman i byn. Två år senare finns en anteckning införd i skattelängden som visar att Rolf Tryggesson uppehöll befattningen som länsman.
Sporadiskt återkommande anteckningar visar att Olof Halvarsson var länsman år 1611 och Pehr Björnsson år 1625.
Vi känner åtminstone namnen på fyra av de bönder som var länsmän i Överhogdal i senare delen av 1500-talet och 1600-talets förra hälft. Däremot vet vi inte hur lång tid var och en tjänstgjorde.
Byns kända länsmän
Det finns inga säkra uppgifter om när man första gången hade en egen länsman i byn. Man vet för övrigt inte heller när den första gången inrättades i Härjedalen. Men frågan var säkert aktuell långt innan landskapet överfördes till svenska riket.
Från och med år 1645 finns de mer kända uppgifterna om vilka som varit länsmän i byn och dessa har kartlagts av Frans Järnankar. Före 1645, dvs på den Danska/Norska tiden, har Järnankar endast dokumenterat fyra personer.
Före 1645
För år 1611 finns antecknat Olof Halvarsson och för år 1625 Pehr Björnsson,
Ännu tidigare finns uppgift om att Jon i Mon uppehöll sysslan år 1566 och Rolf Tryggesson år 1568.
Det finns uppgifter om fler personer som var länsmän i byn före 1645 men jag kan inte hitta något om vilka det var i Järnankars för mig kända dokumentation. Uppgifterna finns rimligen i norska arkiv.
Från år 1645
SVEN ESBJÖRNSSON
Sven Esbjörnsson i gården Svens var länsman under åren 1645 – 1650. Troligtvis var han byns länsman även på den norska tiden, dvs före 1645, Läs mer om Svens äventyr i Kårböle ovan.
OLOF PEHRSSON
Enligt skattelängden för år 1655 var Olof från Olagården länsman då. Han var född 1612 och uppenbarligen länsman i flera omgångar. Möjligen övertog han sysslan som länsman efter Sven Esbjörnsson, men det är obekant vilket år detta skedde.
JOEN ERIKSSON SKUGG
Finns antecknad som länsman under åren 1656 – 1658. Han var vid tillträdandet 46 år, enligt vad som går att utläsa av församlingens begravningsbok. Namnet antyder att han var bonde i gården Skugg.
JÖNS PEHRSSON
Antecknas som länsman åren 1659 och 1663. Under perioden 1648 till 1670 är han skriven för den hemmanslott som senare går under benämningen ”Ol Lars” och sannolikt avled han 1670. Jöns saknas av någon anledning i församlingens begravningsbok och födelsedatum är okänt. Gården ”Ol Lars” är den gård som under senare tider kallats ”P O Bergströms” , om jag förstått det rätt.
ESBJÖRN GUNNARSSON
År 1679 visar en skattelängd att att länsmansbefattningen innehas av Esbjörn Gunnarsson. Endast ett år finns han noterad som länsman, men för övrigt är han skriven som bonde i ”Gunnars” sista gången i 1687 års skattelängd.
OLOF PEHRSSON
År 1689 återkom Olof som länsman och avlöste då sannolikt Esbjörn Gunnarsson. Olof finns antecknad för sysslan fram till 1692. Olof var bonde i Olagården.
GUNBJÖRN OLOFSSON
Efterträdde Olof Pehrsson och började sin länsmansbana år 1693. Alla hans företrädare på länsmansposten var innehavare av mycket stora bruksenheter, men så var inte fallet med Gunbjörn som var innehavare av gården Gumjans. Hans hemman taxerades ursprungligen till endast sex trög, alltså endast omkring en tredjedel av de egendomar som hans företrädare varit i besittning av.Han noteras sista gången som länsman i 1697 års skattelängd, men kyrkohandlingar visar att han var länsman även år 1701. Det mesta talar för att Gunbjörn härstammade från Olagården och var bror till Lars Olofsson nedan.
LARS OLOFSSON
Lars var son till den Olof Pehrsson som var länsman fram till år 1692. Han finns noterad som länsman i i Överhogdal från och med år 1702 och uppehöll denna syssla till år 1719, då han begärde avsked. Anledningen till att han avstod från länsmanssysslan synes ha varit misstankar om oegentligheter, vilka dock, av allt att döma, aldrig kunde bevisas. Lars blev bonde i Olagården efter fadern i början av 1690-talet.
Lars förekommer tidvis ganska flitigt i äldre tingshandlingar. Ibland handlar det om tjänsteärenden och ibland om rent privata ärenden.
– År 1697 tvistade han t ex med länsmannen Påhl Engelbrektsson i Ytterhogdal om ersättning för en älghud som Lars levererat.
– År 1707 råkade han i klistret på grund av att hans kreatur betat på myrslåtter tillhörande två bönder i Ytterhogdal.
ESBJÖRN SVENSSON
I Svens återupptogs en mycket gammal tradition, då Esbjörn Svensson övertog sysslan som kronolänsman. Vilket år detta skedde finns det olika uppgifter om men var i alla fall länsman 1718-1719. Här bodde också en gång i tiden den länsman, Sven Esbjörnsson, som för flera generationer sedan togs till fånga av svenskarna och förhördes i Kårböle. Esbjörn var en allmänt aktad och uppskattad människa som vid sidan av sin verksamhet som bonde och länsman, även var nämndeman och kyrkvärd. Esbjörn var även gästgivare under okänd period. Hans tid vid hemmanet blev dock kort. Esbjörn omkom genom en olyckshändelse år 1733 då han råkade komma under en hässja i skogen och klämdes till döds.
JÖNS OLOFSSON
Efter Esbjörn Svenssons tragiska frånfälle år 1733 valde man Jöns Olofsson som hans efterträdare. Bland alla de människor som levt och varit verksamma i Överhogdal finns ingen som lämnat ett så rikhaltigt domstolsmaterial efter sig som just Jöns Olofsson och sannolikt saknar han sitt motstycke i hela provinsen. Jöns innehade länsmanssysslan till år 1753 då han avskedades på grund av diverse falsarier.
Jöns var född 1692 och övertog uppenbarliget hemmanet Östigårn samma år som han bildade familj. Han skrivs som ansvarig för hemmanet från år 1718. Det område där detta hemman är beläget kallades i äldre tid så gott som uteslutande för Östmon eller Öst på mon. I äldre tingshandlingar, där det aktuella hemmanet för övrigt förekommer mycket ofta, benämner man hemmanet Öst på Mon. I nutid benämner man området för Östmon men mer exakt vilken gård det rör sig om har jag inte klart för mig. Eventuellt finns inte gården längre?
Till en början förefaller det som om Jöns skötte sina åligganden som länsman och bonde på ett någorlunda acceptabelt sätt. Hans verksamhetsområde inskränkte sig inte alltid bara till Överhogdal, utan tidvis även till grannsocknen Älvros, där han samarbetade med med kronolänsman Pehr Olofsson på Vallen i Sveg.
Frans Järnankar har i sin dokumentation om Överhogdal 1600-1900 beskrivit Jöns eskapader inom rättsväsendet. Här nedan redovisas i kortform några av händelserna.
– År 1746 kom han i delo med gamle blinde och avskedade soldaten Olof Svensson i Nyåkern. Det är oklart hur bråket egentligen uppstod, men Jöns använde under händelsen en del äreröriga tillmälen som Olof Svensson inte var tillfreds med. Då länsmannen dessutom tog till ”vilda hotelser” resulterade detta i att ärendet drogs inför domstol.
– Samma år, 1746, kom Jöns i delo med änkan Brita Jonsdotter i Gunnars och hennes son Jon Esbjörnsson i samband med att man tillsammans gick upp några rågångar mellan ägorna. Uppenbarligen var man inte ense om ägoförhållandena och följden blev en ordentlig träta där Jöns uttryckte sig på ett sätt som absolut inte passade änkan och sonen. Änkan beslöt sig för att näpsa länsmannen och anmälde det inträffade till avgörande vid tinget i Sveg.
Båda målen ovan kom upp vid hösttinget samma år men det visade sig då att Jöns hade gjort upp sakerna i godo med både soldaten och änkan.
– Ett annat mål som togs upp vid tinget 1746 var betydligt allvarligare. Jöns hade stämts av hjälpprästen Petter Festin och länsmannens förseelse var att han vid ett par tillfällen uppträtt berusad i samband med gudstjänst. Det rörde sig om att Jöns i berusat tillstånd skulle ”gå fram till skriftemålet” men blivit avvisad av Festin och i ett annat fall pratat och domderat i kyrkan under det att syndabekännelsen lästes.
Jöns försvarade sig med att avfärda det hela som avundsjuka och illasinnat förtal men ett antal vittnen styrkte prästens påstående. Länsman insåg då att han borde erkänna men förklarade då att han visserligen tagit en eller allra högst ett par supar innan han besökte gudstjänsten, men att han under inga omständigheter varit berusad.
Vidare berättade Jöns ”att han år 1743 drabbats av blodsoten” och därför använde sprit för att lindra sina plågor.
Påföljden blev böter tio riksdaler silvermynt samtidigt som han dömdes att undergå uppenbar kyrkoplikt…
– 1747 var Jöns åter stämd inför tinget, denna gång av Olof Svensson. Jöns boskap hade gjort åverkan på Olofs marker, bland annat att ett område var alldeles avbetat. Resultatet blev att Jöns dömdes att ersätta Olov Svensson med 30 lispund hö och att ersätta ett förstört stängsel.
– 1747 var det dags igen. Jöns anklagades för att under en gudstjänst hemma hos änkan Brita Jonsdotter varit drucken. Jöns förklarade det hela med att han samma dag hemkommit från Sveg och varit ganska trött av ohygglig värk och svidande, varigenom han varit så förstörd så han verkat drucken. Häradsrätten ansåg att Jöns borde böta tjugofem daler silvermynt. Men eftersom han ej ansågs kunna betala detta utan hemmanets fördärv, och att han med hustru och barn skulle därav lida brist på föda och uppehälle, så blev domen att han skulle plikta med åtta dagars fängelse på vatten och bröd.
Detta var en bråkdel av länsman Jöns Olofssons eskapader. .
OLOF JÖNSSON ÖSTLUND
Sedan Jöns Olofsson avskedats år 1753 valdes hans son Olof Jönsson till efterträdare. Sannolikt blev han insatt i sysslan i omedelbar anslutning till faderns avskedande, men helt säkert är det inte. Befattningen har möjligen uppehållits av någon annan under en mycket kort period, men det är i så fall okänt vem som i så fall då tjänstgjort.
Olofs karriär som länsman blev inte lika långvarig som faderns och präglas av ständiga motgångar. Hans ekonomi var långt ifrån lysande. 1700-talets länsmanslöner var låga och det förutsattes väl att en befattningshavare även hade hyggliga inkomster av annan art vid sidan om tjänsten. Därför rekryterades också bönder med en någorlunda hygglig ekonomi till dessa sysslor.
Olof förefaller trots allt ha varit en sympatisk person trots stora problem med ekonomin. Sociala problem för övrigt skymtar inte i tingsprotokollen. Han försökte reda ut men lyckades inte övervinna svårigheterna.
Första noteringarna i tingsprotokollen är från slutet av år 1756 då en av fordringsägarna krävde honom på penningmedel. Det var en Johan Bergöö i Falun, men bakgrunden till fordran är inte känd. Bergöö ansåg sig ha en fordran på 144 daler 18 öre kopparmynt. Östlund erkände viss del av fordran och förklarade sig villig att betala denna under vintern. Men eftersom han inte såg sig någon utväg att kunna betala fordringarna anhöll han om att på Frösö fånghus få avtjäna straffet på vatten och bröd. Han dömdes därför att plikta med sexton dagar fängelse på vatten och bröd där.
Östlunds kroniska brist på likvida medel tycks gå som en röd tråd genom hans verksamhetstid som länsman i Överhogdal. I de flesta fall då han var i behov av pengar, vändes blickarna mot faderns egendom som Olof onekligen hade vissa rättigheter till. Olof tycks ha oroat sig över faderns sätt att hantera hemmanet och de skulder denne förorsakade familjen. Faderns fordringsägare började ansätta Olof med begäran om att denne skulle reglera hemmanets skulder.
Under årens lopp hölls ett flertal tingsförhandlingar som belyser Östlunds prekära ekonomiska läge. Den grundläggande orsaken tycks vara hans faders leverne som slutligen resulterade i att Östlund avskedades från länsmanssysslan , troligen år 1763.
PAUL ROLFSSON DAHL
Sedan sysslan som länsman avslutats för Olof Östlund valdes Paul Rolfsson Dahl till hans efterträdare. Fadern Rolf Andersson var klockare och det var naturligt att sonen också fick denna befattning efter sin far,
Paul Dahl var gift tre gånger och fick sammanlagt åtta barn.
Vid sidan om länsmanbefattningen hade han uppdrag som nämndeman och klockare och var dessutom bonde i hemmanet Holmen.
Paul Dahl var eventuellt den siste av den långa raden sockenlänsmän i Överhogdal fram till slutet av 1700-talet. Men även under 1800-talet och i början av 1900-talet har jag för mig att det fanns befattningar motsvarande länsmanssysslan i bygden. Kanske någon läsare kan klargöra?
Ett tidsdokument från Överhogdal
I en skrivelse av Länsman Esbjörn Svensson i Överhogdal får vi en inblick i de kärva förutsättningarna för innevånarna i byn under 1700-talet.
Skrivelsen är troligen ställd till landshövding Magnus Palmquist som var landshövding i Gävleborgs län åren 1719 – 27, och präglas av stor undergivenhet för överheten.
Esbjörn förklarar såväl sin egen situation som gästgivare som prästerskapets och att anledningen är att den lilla socknens innevånare har obefintliga resurser att försörja andra än sig själva.
Gästgiverisysslan var en tung uppgift för byarnas fattiga bönder. Det var en uppgift som socknarnas innevånare ålades av den tärande svenska överheten när dess skamlösa hantlangare reste runt i landet för att de skulle ha det så bra ordnat som möjligt när de inhöstade skatteinkomster av utfattiga människor för kronan och sin egen vällevnad.
Även för prästernas del framgår det att det var omöjligt att kunna överleva i vår karga bygd och det framgår av skrivelsen att flera av dem ansökte om avsked från sin tjänst på grund av de fattiga förhållandena i socknen.
Länsmannen bönfaller ”Aldra ödmiukast” att få hjälp med tre tunnor spannmål, antingen från Härjedalen eller Ytterhogdals socken i ”Hellsingelands Norra Contrakt”.
Vad resultatet blev av denna underdåniga begäran är okänt för mej.
Esbjörns skrivelse finns bevarad och har tolkats av Erik J Bergström. Kopia av originalet och Erik J Bergströms tolkning av Esbjörns skrivelse ser du här till höger.
Länsman Esbjörn Svenssons egenhändiga skrivelse .
Erik J Bergströms översättning av Länsman Esbjörn Svenssons i Överhogdal skrivelse.
En gömma?
Under en sten i ett mycket otillgängligt område i Lövberget finns en cirka en meter lång träbit som är kluven på mitten. Underdelen har en urholkning och den upptar ca en tredjedel av träbitens längd.
Vad är nu detta för ”anordning” kan man undra. Den eventuella förklaringen jag fått mig till livs är att det handlar om en nyckelgömma. Enligt min sagesman ska Budd-Jonas ha berättat det för sin son Lars-Jan .
Vid vilken tid gömman användes, och varför, har jag ingen uppgift om. Men en mycket osäker teori är att det kan handla om de oroliga tiderna under första delen av 1600-talet när svenskarna angrep det då Norska landskapet Härjedalen. Byborna skulle då ha gömt nycklarna till sina förråd för att inte svenskarna alltför lättvindligt skulle kunna röva livsnödvändiga egendomar.
Men teorin är mycket osäker, inte minst på grund av att en likadan gömma även har hittats i grannbyn Ytterhogdal som ”alltid” hört till det Svenska riket.
Om du som läsare av detta har något att berätta i ämnet är du välkommen att kontakta mig. Kanske finns liknande ”gömmor” i andra delar av Jämtland/Härjedalen/Hälsinglands gränstrakter?
Mystisk stencirkel
Strax ovanför Överhogdal finns en stencirkel som inte fått sin förklaring, så vitt jag känner till. Kontakt har tagits med länets länsstyrelse, men så vitt jag förstått det fins inget genuint intresse att klargöra vad det är.
Karolinerna i Överhogdal
En av de mer väldokumenterade händelserna i Överhogdal är den om uppmarschen till Norge 1718 , och som kallas Armfeldts fälttåg. Det fälttåget fick ett abrupt slut i och med att monarken, dvs Karl XII, dödades i Fredrikssten den 30:e november 1718. Vem som avlossade det dödande skottet har fortfarande inte klarlagts.
Den del av kungens krigiska framfart som berör Överhogdal har dokumenterats och beskrivits av Erik J Bergström, bördig från byn Glöte i Härjedalen. Det är en fantastisk beskrivning och en gärning som Erik ska ha stort tack för!
Beskrivningen här bygger på Eriks dokumentation, men även andra källor har använts, och även mina egna funderingar och formuleringar.
Armfeldts många förband kom från många olika håll, men genom Överhogdal var det ett mycket stort antal soldater från den dåvarande östra rikshalvan, dvs nuvarande Finland.
Soldaterna tog sig bara omkring två mil om dagen i den mycket svåra terrängen i våra trakter i Norrlands inland. Överhogdal var en av de viktigaste anhalterna och avståndet till första jämtbyn, Böle, var tre mil och det fanns på den tiden ingen farbar kärrväg, endast gångstigar.
Överhogdal är kanske också det enda nattläger som kan spåras i arkiv, nämligen i rikhaltiga Kronofogdens i Härjedalen arkiv, som består av cirka 250 volymer. Någon mer omfattande forskning i arkivet, förutom Eriks, verkar inte ha skett. Det finns även stoff i Gävleborgs gamla länsstyrelsearkiv i Härnösand.
Krigshären bestod till en ansenlig del av mannar från den östra rikshalvan, dvs nuvarande Finland. Närmare 6000 finländare stred således för den svenske kungen mot våra grannländer Danmark och Norge. Hur många av dessa som hade nattläger i Överhogdal har jag inte klart för mig.
Några av de större finska trupperna var:
– Åbo och Björneborgs regemente till häst
– Nylands och Tavastehus kavalleriregemente
– Karelska kavalleriregementet
– Tavastehus infanteriregemente
– Savolax infanteriregemente
– Österbottens infanteriregemente
Vår bygd fick bära en tung börda för Karl XII:s fälttåg mot Danmark/Norge. Det var en del av det olycksaliga Armfeldttågets soldater som passerade Överhogdal vid uppmarschen och även vid återmarschen efter kungens död i november 1718.
Vid uppmarschen hade karolinersoldaterna nattläger i Överhogdal och det finns uttömmande redogörelser i handlingar som finns bevarat i landsarkivet i Östersund.
Med sig hade trupperna såväl hästar som nötboskap och det måste ha inneburit stora påfrestningar för bygden när mulbete för alla dessa arma djur skulle tillhandahållas. Bybornas egna djur lär sedan knappast hittat något bete nere i byn, utan räddningen fick bli fäbodmarkerna. Byns manfolk blev även beordrad att hjälpa till med att forsla trossar från Överhogdal till Böle med klövjning och till och med personlig bärhjälp över den mycket steniga terrängen.
Några av de soldater som passerade och övernattade här var härjedalingar. Det hade nämligen tagits ut en soldat från vardera landskapets dåvarande sju socknar och de ingick i Helsinge bataljon. Överhogdals sockensoldat hette Erik Jonsson. Erik var äldsta barnet i gården Gumjans och var född 1696. Erik tog tjänst som soldat och tog sig namnet Erik Jonsson Linström. Han befann sig som soldat en tid i Skåne och Blekinge och följde omsider med då Karl XII gick in i Norge. Erik avled i början av februari 1719, strax före sin 23-årsdag.
En order hade utgått om att i det fall ett förband befann sig en söndag i en ort med kyrka så skulle det minsann stanna och övervara gudstjänsten! Den 20 juli 1718 (enligt den julianska kalendern var det en söndag) besöktes gudstjänsten i Överhogdal av drygt 600 soldater från det Karelska kavalleriregementet som var förlagt här. Sannolikt har aldrig så många besökt en gudstjänst i vår by, vare sig förr eller senare.
Eftersom kyrkan är mycket liten fick nog prästen officera utomhus, alternativt flera gånger. Kanske var denna helg dåtidens Olsmäss, som alltid högtidlighölls i Överhogdal.
Egen präst hade naturligtvis inte den lilla församlingen, så förmodligen var det Svegs pastorats relativt nyutnämnde komminister Olaus J Löfdal, bondson från Marieby, som förrättade gudstjänsten. Löfdal blev för övrigt efter något tiotal år avsatt på grund av ”otrevligt munväder och svärjande”…
De finska knektarna kom till Sverige 1714 och de flesta hade knappast lärt sig så mycket svenska för att helt förstå vad som predikades. Gudstjänsten var nog tämligen intetsägande för dem, men säkert ett välkommet avbrott.
Karelska Kavalleriet hade varit förlagt i Västmanland och den 18 juli ankom de till Östansjö i Ytterhogdal. Den 19 juli ankom regementet till Överhogdal och den 20:e fortsatte de till nästa anhalt, Böle i södra Jämtland. Färden över skogarna till Böle var säkert mödosam och en befälhavare kallade terrängen ovanför Överhogdal för ”den elaka malmen”.
Soldater i byn var ingen ovanlighet under dessa tider. Som nattläger hade Överhogdal i många år nyttjats av såväl civil som militär personal, men att se så många gudstjänstbesökare var nog mycket speciellt.
Det måste ha varit mycket påfrestande för byns innevånare när skaror av den svenska krigsmaktens soldater vistades här. Det fanns 18 rökar, dvs hushåll, som var tvingade att skaffa fram förnödenheter, och service, för såväl manskap som hästar och kreatur. Chefen för Helsinge Regemente beklagade sig i ett brev till Härjedalens befallningsman, Erik Elff, över servicen vid de nattläger regementet passerat vid uppmarschen mot Norge. Elff och övriga befallningsmän uppmanades bättra sig. Om det inte hörsammades hotade Hugo Hamilton, landshövding över det stora Västernorrlands län där Härjedalen ingick, att de skulle förpassas till Marstrands fästning.
Elff ansvarade i första hand för nattlägret i Överhogdal som blev ytterst viktigt och flitigt använt som övernattningsort för många regementen, både vid uppmarsch och för vintrig hemfärd efter kungens död vid Fredrikssten i Norge november 1718.
För att försöka få en bild av vad som krävdes av byns befolkning för att tillgodose den svenska krigarhärens manskap, hästar och kreatur med proviant och bete har jag uppgifter för januari 1719, alltså under arméns tillbakafärd efter kungens död. Hur mycket som rekvirerades i byn vid uppmarschen har jag ingen uppgift om , men det var sannolikt ännu större kvantiteter.
Torrt kött: 113 kilo
Torrt bröd: 90 kilo
Hö: 1594 kilo
Dessutom omkring 20 hästar som användes som dragare.
Återmarschen från Norge efter kungens död.
Efter Armfelts olycksaliga fälttåg återsändes resterna av många förband över gränsfjällen och vidare via genom bland annat Överhogdal där de första anlände den 5 januari 1719 (enligt ”gamla almanackan”). Det var Helsinge regementes sjuka som hade skickats iväg från Duved den 29 december 1718. Nu var det alltså högvinter och uppvärmda rum behövdes för att vårda alla sjuka och skadade.
Sju finska knektar hittades en morgon ihjälfrusna vid ett härbre vid gården Gunnars. Händelsen har sedan beskrivits av en ”hävdatecknare” som att orsaken var att de inte blev insläppna i en gård på grund av att det enbart var kvinnor hemma och som inte vågade öppna. Den beskrivningen är orsaken till den skröna som berättats långt efter händelsen. Faktum är att endast två män var utskrivna till knektar. Alla övriga män var hemma, exempelvis Esbjörn Gunnarsson som var vuxen och hade övertagit gården Gunnars efter sin far som avlidit 1713.
I de första gårdarna i vår långsträckta by var nog golven i uppvärmda rum fullbelagda, och de sju finska soldaterna orkade kanske inte fortsätta, eller så trodde de sig i sitt utmattade tillstånd kunna övernatta utomhus. Men det kan heller inte uteslutas att de redan under färden hade avlidit och sedan lämpats av vid det omtalade härbret.
Byns befolkning gjorde nog så gott de mäktade att hjälpa de hundratals sjuka och lemlästade soldater som passerade byn. Eftersom förbandens ordinarie tross inte medföljde alla dessa soldater kan man förmoda att det var byns innevånare som vid nattlägret fick svara för utspisning och vård.
Epilog
Vid gravgrävning den 16 maj 1968 stötte gravgrävaren på fynd av dels textil dels läder samt fem skelett, varav ett som låg på en en högre nivå. Det skelettet antogs ha tillhört en ihjälfrusen karolin frän fälttåget 1718 – 19 och som begravdes i Överhogdals kyrkogård. Den döde var uppenbarligen ej svept och hade kläderna delvis bevarade, bl a en ganska väl bevarad hatt av 1600-tals modell, åtskilliga tygstycken samt ett ovanläder (ovansidan på en sko). Skelettdelarna var delvis väl bevarade, särskilt kraniet, och tydde på en kraftig och förmodligen ganska ung person.
Gravens plats där upptäckten gjordes ligger ca 12 meter sydväst om kyrktornet och var tillhörig en P. Nilsson.
Landsantikvarie Göran Rosander var den som besiktigade upptäckten och som rapporterade till Riksantikvarieämbetet.
Dräktdelarna skickades till riksantikvarieämbetets textilavdelning för konservering och de meddelade att kostnaden ”icke torde överstiga 1.000 kronor”. ( ca 9000 kronor i 2021 års penning värde).
Hembygdsföreningen genom Mohage förklarade i ett brev 25/6 1968 att man var villig att bekosta en konservering till högst det beloppet. Förutsättningen var att dräktdelarna skulle tillfalla Hembygdsföreningen med full äganderätt. Avsikten var att ställa ut hatten och den största tygbiten i Hembygdsgården. Hur det gick med den saken har jag inte undersökt, men ska forska vidare.
Enligt den kontroll som gjordes av dödböckerna från aktuell tid, dvs 1719, jordades tre karoliner i Ytterhogdal i mitten av januari 1719. Den 15 februari begravdes i Ytterhogdal en korpral från Åbo kavalleri.
Den 1 mars 1719 begravdes i Överhogdal soldaten Erik Jonsson från Sätern, Erik var född 1696 i gården Gumjans och var äldsta barnet åt Jon Gunbjörnsson, född 1667 , och Anna Persdotter, född 1676. Erik hade sju yngre syskon och tog tjänst som soldat och kallade sig för Erik Jonsson Linström. Som sådan befann han sig en tid i Skåne och Blekinge och följde omsider med då Karl XII gick in i Norge.
Rosander menade att det sannolikt är resterna av denne som påträffades i maj 1968. Men jag tycker det är tveksamt att att en bybo skulle ha begravts i byns kyrkogård utan svepning och med soldatkläder. Så min teori är att det hellre handlar om någon av de arma finska soldaterna som hittades döda vid ett härbre vid gården Gunnars och som sedan inte helt respektfullt fick sin sista vila i vår bygd.
Om dräktdelarna som hittades nu eventuellt finns i Hembygdsgårdens samlingar kan de således en gång ha burits av den finske soldaten för 300 år sedan…
Minnestavla över general Armfeldt vid Pernå kyrka i Finland
Härbret vid gården Gunnars där de sju avlidna karolinerna hittades ihjälfrusna. Härbret finns nu på Jämtlands läns museum, Jamtli.
Sägner
I likhet med andra byar finns även berättelser från vår by nedtecknade . Berättelserna får nog i mångt och mycket betraktas som sägner, men vissa har nog i någon mån verkliga händelser som grund, medans andra verkar vara rena fantasier.
Här nedan kan du läsa om några. Fler kommer att publiceras efter hand.
Björs-pojkarna
Sägnen/berättelsen om Björs-pojkarna är nog den mer kända i byn, inte minst på grund av det dels finns en grotta dels en sten vid sjön Rosånger som fått namn efter en av bröderna, Gunnar. Sägnen har i olika sammanhang återberättats och här återges några beskrivningar.
Olof Hoglings beskrivning i Vävtråden. Olof var född och uppväxt i gården Gunnars som är en av de äldsta gårdarna i byn. Var Olof hämtat uppgifterna är för mig tyvärr okänt.
Dessa vore tre bröder, af hvilka den äldste hette Per; de andra voro Gunnar och Hans, hvilkas inbördes ålder ej är känd. De voro hemma i Säter i Lars-Lars-gården (1) , men hvarken fader eller moder är vidare omnämnd.
Per Björsa är omtalad för sin rikedom på guldskatter, såsom armringar o. dyl., dem han hade gömda i en stor källare väst på heden.
När folket en gång for i barkskog (till skogs för att taga bark), stannade han (alltså Per) hemma jämte en flicka. Denna måste med en dyr ed lova att ej yppa förvaringsrummet för någon människa. När Per en dag gick ned i sin källare, smög hon sig efter honom och lyckades att kasta en blick ditin. Hon såg nu, huru två stänger gingo från den ena väggen till den andra och huru dessa voro fullsatta med guldringar.
Hon uppenbarade ej detta för någon människa, men omedelbart före sin död talade hon om för en katt hvad hon hade sett och hvar det var.
Gunnar hade begått ett mord, Men på hvilken är ej kändt. Därför rymde han ända bort till sjön Rosången, där han uppehöll sig en lång tid eller tre år. Ett stort pris var satt på hans hufvud , men han lyckades ändå hålla sig dold.
Vid sjön finnes en sten, som på undersidan är liksom kupig. Under denna hade han sitt tillhåll, ty här hade han åtminstone skydd på tre sidor. Framtill var det visserligen öppet, men där hade han en stockeld brinnande såsom vid en slåttbod. Här vistades han vinter och sommar, och stenen kallas därför Gunnar Björs-stenen. Den är känd af många, och flera män sade, att de legat under honom.
Mannens enda sällskap utgjordes av en hund.
I sjön midt utanför denna hans bostad finnes en sten, som har det svårtydda namnet Hybeln. Säkerligen sammanhänger det med svenska hybbele n. dålig koja, isländska hibyli, n.pl.hem. Är det månne en sammandragning af Hybel-sten?
Flyktingen lifnärde sig genom att fiska. Vid västra sidan af sjön finns en liten holme, där det ännu idag är ett fiskställe. Denne bevarar Gunnars namn, i det att han kallas Gunnar Björs-hälla, emedan, som det tros, han hållit till där och fiskat.
Om Gunnar misströstat om att kunna hålla sig dold, eller om han ledsnat vid det ensliga och obekväma lifvet i skogen under en sten, är ej känd; men väl berättas det, att han bedt sin broder att skjuta honom. Dock borde han göra det oförmärkt, så att Gunnar sluppe se tillredelserna. Brodern lofvade att göra honom till viljes. Han valde ett ögonblick, då Gunnar ej borde kunna se, hvad han förehade. Men det gick ej så. Rätt som fingret lades på trycket, varsnade Gunnar det. Skottet brann emellertid af, och enslingen var död.
Den tredje brodern, Hans, råkade illa ut under danskarnes plundring här. Fienden hade fått höra talas om Pers stora rikedomar och ville gärna komma åt dem. Men Per höll sig dold i skogen, liksom alla andra. På olika sätt fingo dock danskarne fatt i Hans. De trodde, att han visste, hvarest broderns skatter voro gömda, och sökte tvinga honom att yppa det. Möjligen var han lika vis, möjligen visste han ock, hvar skattkammaren var, utan att vilja yppa det. Till hämnd för hans förtegenhet bundo de honom vid hästsvansen och läto honom först springa och sedan släpa med till det ställe efter gamla landsvägen, som efter denna händelse heter Hansmon. Där bundo de honom vid ett träd och gjorde ett bål däromkring, som antändes. Så togo det lilla lif, som fanns kvar. Där detta skedde, höggs ett stort kors i ett träd mellan Öfver Hogdal och Hvitvasskrogen. En variant av händelsen kallar mannen Lång-Hans och mon i öfverensstämmelse därmed Lång-Hans-mon.
(1) Kan eventuellt vara nuvarande Oppigården som även haft namnet Lass-Lars.
Kommentarer:
– Hoglings beskrivning är, som framgår, med äldre stavning. Det tyder på att han hämtat texten från äldre dokument. Frågan är vilket.
– När i tiden det hela utspelade sig är inte helt klar,men en möjlig tid är åren 1611-1613 under den så kallade Baltzar-fejden.
– I Erik Modins bok om Härjedalen finns noterat att sägnen finns upptecknad 1791 i en rapport från länsmannen i Överhogdal, Paul Dahl. Jag har försökt hitta dokumentet men ej lyckats ännu.
Erik Modins beskrivning i sin bok ”Härjedalens ortnamn och bygdesägner” utgiven 1902.
En sägen om hur ofreden gästat även denna undangömda fridfulla bygd anknyter sig till denna gård (1). Här voro födda bröderna Hans, Gunnar och Pär Björsson. ’Den sistnämnde var en efter dåtidens förmögenhetsvillkor rik bonde, som ägde hemmanen 16-17. Till följd av de oroliga tiderna hade han sin dyrbaraste ägendom gömd i en bärgshåla. Så utbröt kriget, den grymma Baltzarfäjden, ock då svenskarna fingo vetskap om den förmögne bonden ock att han undandolt sina dyrbarheter begåvo de sig dit för att tvinga honom att uppenbara, var de funnos gömda. Men såväl han som hustrun och barnen hunno komma undan till skogen. Hemma i gården stannade emellertid brodern Hans, som tjänade dräng där. Honom togo fienderna i stället fatt på och plågade honom på det grymmaste för att få honom att utvisa stället, där Pär Björsson hade sitt gods förvarat. Hans visste dock ej detta och kunde fördenskull ingenting bekänna, huru mycket de än slogo honom och brände honom framför eld. Till slut bundo de honom vid svansen på en sadlad häst, vilken i stark fart reds av en bland knektarna. När de så lupit 1,5 fjärdingsväg från byn, fastbands han mera död än levande vid en fura och brändes.
I en 1821 nedskriven berättelse härom säges, att det då var fämte åboen på hemmanet, sedan den ohyggliga tilldragelsen med Hans Björsson skedde.
Stället, där han dog, kallas än idag Hans-Mon.
Om den äldre brodern Gunnar lever följande sägen. Denne berättas hava under kriget sålt ammunition till fienden. För detta förrädiska tilltag dömdes han från livet , och en betydlig summa utlovades åt den, som kunde gripa eller döda honom. Men han uppehöll sig det oaktat under flera år i trakten. Därunder hade han sitt tillhåll enligt somliga i en grotta i bärget Kuttingen (omkring en halv mil öster om Överhogdals kyrka), enligt andra åter vid sjön Rosången under en stor, undertill liksom välvd sten, vilken ännu brukas av fiskare som tillflyktsort och allmänt är känd under namnet Gunnar-Björs-sten. Där livnärde han sig med fiske, och en liten klippholme i västra delen av sjön, där den fredlöse skall ha haft ett fiskeställe, kallas ännu Gunnar-Björs-hälla.
Hans uppehållsort var bekant endast för en broder, som då och då tillförde honom några livsförnödenheter. En hund utgjorde hans enda sällskap. I saknad av jälpmedel att vårda sig med säges han ha urartat nästan till ett djur. Hår ock skägg växte ut som man ock naglarna som klor.
Antingen han nu ej trott sig i längden kunna förbli oupptäckt eller ledsnat på sin sorgliga tillvaro, alltnog han säges bett sin broder, att han för hans eländes skull måtte skjuta ijäl honom. Men detta skulle ske så, att han, Gunnar, icke visste av det. Detta lovade också brodern. En gång då denne kom bort till sjön, ämnade han infria sitt hemska löfte ock lade bössan till ögat. Men i detsamma han förde fingret till trycket, vände sig Gunnar om ock vart honom varse samt ropade, att han ej skulle skjuta. Dock, skottet small, ock den olycklige flyktingens liv var ändat. Denna tilldragelse synes ha ägt rum vid samma krigstillfälle som den förutnämnda eller under Baltzarfäjden 1611-1613..Vid utbrottet av detta krig låg vid Kårböle skans lägrad en större krigsstyrka under befäl av Oluff Ingemarsson. Denne företog plundringståg i närliggande härjedalska bygder, såsom man finner av den Herredalsallmogens klagoskrift till konung Erik XIV, vilken finnes bevarad i Riksarkivet.
Att Gunnar, måhända förskräckt av brodrens öde, tillhandagått svenskarna i något avseende ock därför av den danska kronan, till vilken socknen efter kriget återföll, dömts förlustig liv och ägendom, är helt troligt. Även äljes är känt, med vilken hårdhet danskarna förforo emot de invånare i provinsen, som under kriget hyllat sig till svenskarna.
Sägnen har stöd av den omständigheten, att i 1700 års”Uppbörds-Book för Härjeådahlarne” hemmanet Gunnarsgården (måhända detsamma som nuvarande nr 8 Gunnars är uppfört som kronojord. Sådana jordar tillkommo ofta därigenom, att deras ägare gjort sig skyldiga till svårare brott, vartill i första rummet räknades otrohet mot överheten.
(1) Oppigården, enligt Modin.
Kommentar:
En del oklarheter i Modins redogörelse om hemmanen mm.
Klagoskriften till Erik XIV är inte möjlig eftersom han avled långt före händelserna, nämligen 1577.
Aktuella svenska kungar 1611-1613 var Karl IX och Gustav II Adolf.
Pär Björson ägde enligt Modin hemmanen 16-17. Enligt Modins egen förteckning i boken var det hemmanen Gommerströa och Bäcken samt avsöndringen Råberget.
Samtidigt anger Modin i början av sin beskrivning att det var hemmanet Oppigårn som Björsbröderna bodde, Dessutom nämner Modin Gunnarsgården som ett stöd för sägnens riktighet.
Modins beskrivning i den delen får nog anses icke trovärdig.
Vid sjön Rosången finns en sten/grotta som kallas Gunnar Björs grottan.
Anklagelser om trolldom och häxeri i Överhogdal
De galna så kallade häxprocesserna på 1600-talet i Sverige
nådde även Härjedalen. Några orsaker var folklig vidskepelse och
ryktesspridning. Även fall av hämndbegär mot personer man hade konflikt med kan
ha varit grund för anklagelser.
Mest känd är väl händelserna i Lillhärdal. Men även t e x Överhogdal drabbades under åren 1673 –
1675, en handfull fall så vitt jag kan se. I hela dåvarande Sverige avrättades
totalt 400 personer.
Beskrivningen av anklagelserna i Härjedalen finns i i Svegs
Tingslags Domboksprotokoll 1649 – 1690. Jag har hämtat uppgifter från det
dokumentet och redovisar här två fall som berör Överhogdal.
Svegs tingslags domboksprotokoll 1649–1690 är redigerade av Marianne
Andersson, Ytterhogdal. Utgivna 2015 av Jämtlands läns fornskriftsällskap som PDF på webbsidan Fornskrift.se.
Citat ur Marianne Anderssons dokument:
”Senast år 1673 tar
häxprocesserna sin början i Sveg (från 1672 finns som sagt inget tingsprotokoll
bevarat). År 1674 den 12 januari avrättas två kvinnor, beskyllda för att vara
”trulpackor”, Gertrud Jonsdotter 50 år, änka i Kolsätt, samt Sigrid Eriksdotter
på 70:de året. Dessförinnan hade sju kvinnor avrättats i angränsande
Lillhärdals tingslag (se Morgan Svedlund: Oväsendet i Lillhärdal, Jämten 2007).
Trolldomsrannsakningarna fortsatte sedan på tingen 1674 och 1675, men ledde
inte till ytterligare avrättningar (se även Fritjof Mesch: Häxprocesser i
Härjedalen efter 1672, Jämten 1968). Efter 1676 avblåstes häxprocesserna över
hela riket sedan man i domstolarna i Stockholm insett det vanskliga med att
hantera häxerimål med barn inblandade (se översiktligt härom Bengt Ankarloo:
Satans raseri. En sannfärdig berättelse om det stora häxoväsendet i Sverige och
omgivande länder, Stockholm 2007).”
Två fall från Överhogdal:
Ting 16,17,18,19 och 20 juni 1673
Lars Månsson på Moon
12. H. Märit Swenssdotters man, Lars Månsson på Moon i Öfwerhogdahl sochn om sine 50 åhr, angifwes af Sigrid Larsdotter 12 åhr, Lars Olufsson 8 åhr, Oluf Gunbiörsson 7 åhr, Swen Jonsson på sitt 14:de åhr sedt honom offta i Blåkulla, tillijka med hanss hustru, h. Märit, och deras 3:ne
döttrar och 2:ne sönner, nembl: Kerstin, Märit och Karin Larsdöttrar, Måns och Jönss Larsses sönner. Sigrid tillika medh Lars, Oluf och Swen föregifwa, at Lars Månsson ähr så lijker den prästen som ähr i Blåkulla, och emot hwar sundags natt mässar och predikar i Blåkulla, dher han förbannar sool, månnd och stiernor och alt det som Gudh skapat hafwer, så förbannar han, hanss sång och lääsningar höra dhe icke annat wara än förbannelsse. Til detta nekar Lars Månsson inständigt, och högeligen sigh bedyrade wara een osanningh, föregifwandes att Sathan skrympter med barnen och repræsenterar dhem sijn liknelsse. Dhe andra Lars Månssons barn [fol. 754v] wore icke tilstädes uthan
stadde uthi fäbodarne, allenast Märit Larsdotter 15 åhr gl. som ähr angifwin göra sälskap med modren til Blåkulla, dher til Märit aldeles nekar.
Ting 23, 24, 25 och 26 februari 1674
Märit Olufsdotter
§20 i protokollet
([i marginalen:] Trullpackz ransakningen)
Lars Halfwarsson
från Öfwerhogdahl sochn 12 åhr g:l klagade öfwer sin brors hustru, h. Märit
Olufsdotter, Oluf Halfwarssons hustru född i Medelpad och Hafre sochn, hafwer
för 1½ åhr sedan våldsambligen tagit sigh af nattsängen och på een häst fördt
till Blåkulla, och alt sedan hwar natt måst färdas, mestadels 2 gångh om
natten. Dhe andra gåssarna, Harald Gulbrandson 12 åhr, Lars Olufsson 9 åhr,
Oluf Gunnbiörson 7 åhr, berätta henne sedt i Blåkulla dher hon wäfwer, och
förer tijt sin egen dotter, Ingebor Olufzdotter [fol. 812r] 9 åhr, och Kerstin
Halfwarsdotter 10 åhr, men h. Märit dher till nekar. Dock synes på hennes
wänstra lillfinger wara märckter, lijka som andra trollkiäringar som hafwa
kommit till een rätt bekännelsse.
Huruvida eventuella straff utdömdes mot de utpekade har jag inte forskat vidare i, men helt klart utdömdes inga dödstraff.
Tragiska händelser vid Hoan
Nedtecknad 1998 av Helge Larsson, född i Knätten 1922.
Linan är en mindre å som rinner ner i Hoan vid Sörtjärn. Några hundra meter från utloppet finns Linfallet som under högvatten på vårarna är ganska mäktigt. Där inträffade två olyckor som jag vet om och ska berätta om här.
Den första inträffade under 1920-talet. Jag var i 4-5 års åldern och min morfar var med i flottningen och efter vad jag minns placerad vid Linfallet. När han kom hem då flottningen var avslutad så var hans handduk röd av blod. Jag fick inte veta orsaken förrän en tid efteråt. Man hade då en bom utplacerad tvärs över ån (dvs Linan) för att förhindra att för mycket virke kom ner i fallet samtidigt och orsakade att timret brötade ihop sig. Bommen spelades in eller ut med en vajer och vid det här tillfället var det antagligen mycket virke ovanför bommen. Spelverket sköttes med handkraft och när en man från Överhogdal som skötte veven lossade på spärren för att släppa efter något så orkade han inte hålla emot. Veven vreds ur handen på honom och snurrade runt och slog med våldsam kraft i huvudet på honom. Enligt vad Walter Eriksson i Sörtjärn har berättat så överlevde mannen men blev aldrig riktigt normal efteråt.
Den andra olyckan som jag vet om inträffade 1944. Det hade bildats en timmerbröt i anslutning till en damm. Om det var ovanför eller nedanför vet jag inte. Två man, skogvaktaren Steen som bodde i Sörtjärn, och Gustav Persson från Vitvattnet, var ute på bröten för att försöka lösa upp den. Plötsligt lossnade bröten och virket gav sig iväg. De båda männen hann inte rädda sig i land utan följde med. Skogvaktare Steen hade turen att bli uppkastad på en landbröt där man kunde ta hand om honom. Han blev dock svårt skadad men efter lång sjukhusvistelse återställd. Gustav Persson följde med ner genom fallet och återfanns efter en tid i Hoan en bit nedanför Sörtjärn. Det kom nästan varje dag en del folk för att se flottningen genom Linfallet och den dagen fanns bland åskådarna hustrun till Gustav Persson och deras lille son.
Om en annan tragisk händelse i Hoan.
Janne Mathias Persson var son till Per Jönsson, 1848-1929, och Kerstin Elfqvist, 1847-1925. Kerstin var från Älvros och Per var född i Råberget i Överhogdal.
Janne Mattias fars föräldrar, Märta Persdotter och Jöns Larsson, bodde under de första åren av sitt äktenskap i Råberget där Märta hade växt upp. År 1872 flyttade de till gården Bäcken i Sunnanå, Överhogdal. Sonen Per tog över som bonde så småningom.
Janne Mathias och en annan pojke, Nils Agas Nilsson, fiskade i Hoan. En av pojkarna ramlade i ån och den andre försökte rädda honom men också han ramlade i och båda drunknade. Janne Mathias var då nio år och Nils Agas åtta år. Detta hände den 7 augusti år 1896.
Tragedin inträffade troligen i närheten av gården Bäcken och Nils Agas var från granngården Gommerströa. Nils Agas föräldrar var gästgivaren Nils Persson f. 1843 i Råda i Värmland och Märta Jonsdotter f. 1842 i Överhogdal.
Efter tragedin med de drunknade pojkarna flyttade Janne Mathias familj till Berg i Jämtland.
Uppgifterna om Janne Mathias och Nils Agas tragiska öde har jag fått dels i beskrivningen av fotot på Janne Mathias dels genom Janet Karney Jones som bor i Kanade och som har anor från gårdarna Gumjans och Jo-Påls.
Fotot på Janne Mathias finns i Överhogdals Hembygdsförenings samlingar.
Skattsedel/Debetsedel 1904
När Överhogdal var en egen kommun. Rimlig skatt kan man tycka. 34,90 kronor motsvarar idag ca 2442 kronor. Kyrkbyn N:o 18 är förmodligen Skugg-gården.
Dialektord i Överhogdal
Äldre personer som växt upp i Överhogdal känner kanske igen åtminstone några av de gamla orden.
Härjedalskan anses ha influerats av norska språket. Om detta även gäller ”överhogdalskan” verkar det dock råda delade meningar om. Olof Holm som är forskare och historiker hävdar att dialekten mer liknar hälsingemål. Dock bygger han den åsikten på andra forskares åsikt. Forskare som knappast har gjort någon mer djupgående analys på plats. För den som känner såväl överhogdalsmålet som hälsingemålet är Holms åsikt mycket tveksam, anser jag…
Här nedan finns en förteckning över ord som användes i Överhogdal i gamla tider.
Sammanställningen är gjord av John Hedström och Stina Eurenius. Båda bodde i byn hela sina liv.
Missväxt?
Enligt Hülpers i boken ”Samlingar till en beskrifning öfver Norrland” var folkmängden i Överhogdal några år på 1700-talet:
1765: 162
1768: 151
1769: 150
1773: 123
Mellan 1769 och 1773 således en minskning med 27 personer.
Enligt källor var det missväxt och därav följande svält i Norrland i början av 1770-talet. Kan det vara en orsak till folkminskningen i Överhogdal enligt ovan?
”Gammelhuset” vid en av de äldsta gårdarna i byn, Nyåkern. Vackraste byggnaden i byn, enligt min mening…