Överhogdalsbonaderna, 1000-åriga vävar
Några av Europas märkligaste kulturskatter är Överhogdalsbonaderna. De är daterade till skiftet mellan vikingatid/medeltid och hör därmed till de äldsta inredningstextilier som bevarats till vår tid.
Bonaderna är häpnadsväckande väl bevarade. Över vävnaderna vandrar ett myller av figurer, från höger till vänster. Det är djur av olika slag, människor, skepp, träd och byggnader. Bilderna är bärare av en berättelse från en annan tidsålder. Vad ville väverskan berätta?
I förordet till Ulla Oscarssons bok ”De gåtfulla Överhogdalsbonaderna” skriver förre Jamtlichefen Henrik Zipsane:
Om vi ska förstå Skandinavien under 1000-talet, finns det begränsat med källor. Det finns sagor, runstenar och anglosaxiska och germanska beskrivningar. Och så finns dessa märkliga bonader som hittades i Överhogdal 1910.
Ingen vet idag vem som för 1000 år sedan försökte säga eller illustrera något genom bonaderna. I ett sekel har experter lämnat olika bidrag till tolkningen av vävarna. Nya metoder, experiment och perspektiv har gett ny information – men också rest nya frågor.
Överhogdalsbonaderna är precis lika magiska och märkvärdiga som när de hittades. Om de var magiska för 1000 år sedan vet vi inget om, men tänk om vävarna med sina symboler var så enkla och självklara för vikingatidensmänniskor, att både barn och vuxna med lätthet kunde tyda dem? Om så var fallet, hur lite vet vi inte då om dessa människor?
När de hittades
Det märkligaste fyndet i våra trakter får nog sägas vara de textilier som hittades i kyrkans sakristia år 1909. Det var kyrkvärdens 14-årige dräng Jonas som i samband med en kyrkorenovering hade fått i uppdrag att städa ur en vedlår. Under veden hade samlats en massa boss och när han kommit till botten av den låg där ett bylte som visade sig vara unikt.
Senare under dagen anlände muraren Löfberg som skulle göra arbeten på spisen. Han hade med sig sin 6-åriga dotter Signe som bad sin far att få en bit av byltet eftersom hon tyckte det var så fina figurer. Löfberg skar då resolut bort en bit som sedan blev ett docktäcke åt Signe.
När muraren och hans dotter gick hem vid dagens slut föreställer man sig att Jonas stod inför ett beslut. Bränna upp byltet tillsammans med diverse annan bråte? Som tur är för eftervärlden valde Jonas att lägga det i ett av kyrkhärbrena.
Året därpå, 1910, kom konstnären Paul Jonze från Östersund cyklande till byn. Han hade fått i uppdrag av dåvarande Föreningen Jämtslöjd att inventera allmogekulturen i länet. När han kom till kyrkan tittade han in i härbret och såg en hopskrynklad ”lumptrasa” bland dammiga listverk och andra gamla inredningsfragment, gammalt rundvirke av björk, vinglösa kyrkänglar och diverse annat bråte. Jonze insåg att det var något unikt som låg där framför hans ögon, men han insåg nog inte att det kunde vara så gammalt – 1000 år!
Jonze fick lov av byns skollärare Lundmark att låna med sig bonaderna till Östersund där de numera utgör kronjuvelen i Jamtlis samlingar. Bonaderna, som var ihopsydda till ett täcke under 1300-talet, gjordes rena i ett badkar i landshövdingeresidenset av landshövdingens lillpiga och det lär ha luktat något alldeles förskräckligt på grund av all smuts som samlats på vävarna under ett okänt antal århundraden.
När vävarna var rengjorda hängdes de upp i Jämtslöjds lokaler och det upptäcktes då att det saknades några delar. Vävlärarinnan Helena Öberg reste därför året därpå, 1911, till Överhogdal för att försöka finna de saknade bitarna och otroligt nog lyckades hon träffa rätt personer som kunde leda henne rätt.
Öberg stegade in på byns postkontor som då fanns i gården Ol-Sjuls. På en fråga vad hon hade för ärende i byn svarade Öberg att hon sökte de felande bitarna i tapeten. I lokalen fanns en äldre man som sa att om hon följde med till hans hem kunde hon få se en av bitarna. Det var den bit som Signe hade fått och använde som docktäcke. Efter lite övertalning lämnade Signe ifrån sig täcket till Öberg efter att ha mutats med två kronor och lovad att få ett nytt docktäcke vilket löfte enlig Öberg själv infriades. De två andra saknade bitarna återfann Öberg i kyrkans sakristia med hjälp av några hantverkare som befann sig där. Den ena hade använts för att rengöra händerna med och den andra att torka rent glaset till en fotogenlampa.
Vedlåren där bonaderna hittades 1909.
Skollärare Lundmark med familj.
Kyrkan år 1910 fotograferad av Paul Jonze under pågående ombyggnad när han besökte byn och upptäckte bonaderna i ett av kyrkhärbrena.
Kyrkan invigdes 1746, men här har funnits ett kapell sedan 1466. Bonaderna är dock närmare 500 år äldre. Hur de har hamnat här i vår bygd är en gåta som ingen har lyckats lösa ännu, som så mycket annat som rör bonaderna.
Signe med docktäcket. Illustration i muséet i Överhogdals Forngård.
I mitten det härbre där Jonas lade byltet och Jonze sedan upptäckte.
Bild från 1910-talet innan bonaderna togs isär.
Tolkningar
Händelserna i samband med bonadernas upptäckt är i sig fantastiska, men det som är mest fantasieggande är nog ändå vad väverskorna för 1000 år sedan ville förmedla med myllret av människor, djur, skepp, byggnader och andra mer eller mindre svårtolkade figurer.
Textilier av den här sorten var en dyrbar vara på den tiden och de togs fram bara vid festliga tillfällen och hängdes upp på väggarna i långhusets festsal hos någon storman. De människor som deltog i festligheterna var nog välbekanta med betydelsen av figurerna, men för oss nutida människor har det hittills varit en gåta, kanske…
Ända sedan 1920-talet har kunskapare inom olika ämnen försökt tolka innehållet utifrån främst konst- och textilhistoriska kunskaper och med mer eller mindre trovärdiga resultat. De tolkningarna var gjorda innan man hade kunskap om hur gamla bonaderna egentligen är. Resultatet blev mycket fragmentariskt, man tolkade vissa figurer och byggde upp en historia kring det men utelämnade innebörden av de övriga figurerna. Det var först under 1990-talet som man med hjälp av kol-14 metoden vetenskapligt kunde fastställa att bonaderna vävdes någon gång under skiftet mellan vikingatid och medeltid, dvs mellan ca 1000-1100.
Under 2010-talet har det lagts fram en akademisk avhandling om bonaderna med hjälp av modern digital teknik och med en annan infallsvinkel. Metoden går i korthet ut på att i detalj studera varje enskild figur, sätta in dem i ett sammanhang och sedan jämföra med händelser beskrivna i olika gamla litterära verk, t ex de isländska sagorna. Resultatet av metoden är mycket spännande och mest trovärdig, tycker jag!
Beskrivningen av äldre försök till tolkningar nedan är i allt väsentligt hämtad från häftet ”Överhogdalsbonaderna” som sammanställts av Ulla Oscarsson.
Sammanställningen av nyare tolkningsförsök har gjorts av ansvarig för denna hemsida.
Exempel på äldre försök till tolkningar
Staffan med yxan i högsta beredskap på väg uppför ett berg för att hugga ned ett avguda-beläte.
Detalj ur bonad 1B
Härjedalens kristnande?
Museimannen och Textilforskaren Georg Johansson Karlin från Lund ansåg att bonad 1A, 1B och 2 skildrar hur Sankt Staffan kristnar Härjedalen. Staffan sändes ut från Bremen av ärkebiskop Adalbert och bonaderna berättar enligt Karlin om missionärens färd från Bremen med skepp till Sverige, hans vandring genom skogar fulla av djur, möten med människor, ritten upp på ett berg, där han slår ned en avgudabild, och slutligen ankomsten till den nyuppförda kyrkan.
Kyrkan med missionären som avbildas som en jätte. Ju viktigare person, desto större format.
Detalj ur bonad 2
Gunnar i ormgropen och Atles gästabudssal. Bonad 1A.
Sigurd Fafnesbane på väg till Brynhild.
Bonad 1B
Sista akten ur Volsungasagan?
Forskarparet Agnes Branting och Andreas Lindblom menar att bonaderna 1A och 1B beskriver händelser ur Volsungasagan. Mannen som rider upp på berget är då Sigurd Fafnesbane på väg till Brynhild, som är försänkt i en trollsömn. En sexhörning, som omgärdar en liggande man omgiven av slingor, skulle vara Gunnar i ormgropen och huset därintill Atles gästabudssal. Där tillreder, enligt sagan, Gudrun och hennes tärnor en makaber måltid på Atles söners kött.
På bonad 2 menar Branting och Lindblom att väverskan kan ha skildrat en bröllopsfärd till kyrkan.
Bröllopsfärd till kyrkan enligt tolkning av Branting/Lindblom.
Bonad 2
Ragnarök i kristen symbolik?
Den kristna världen trodde att den yttersta dagen skulle inträffa år 1000. Vad som då skulle ske, stod att läsa i Johannes Uppenbarelsebok. De fasaväckande händelserna avbildades målande i illustrerade handskrifter som från klostren under århundraden spreds ut över Europa.
Ruth Horneij har i sin doktorsavhandling ”Bonaderna från Överhogdal” jämfört vävarnas motiv med dessa apoklypsskildringar. Hon har byggt upp en fascinerande tolkning som innebär att bonaderna 1 och 2 tar upp apokalypsmotiv som blandas med den för tiden aktuella hedniska ragnaröksberättelsen. Bonad 3 visar bebådelsen och Josefs och marias flykt till Egypten.
I Johannes Uppenbarelsebok berättas om hästliknande gräshoppor med skorpiongaddar som översvämmar jorden. De har makt att skada de människor som inte bär Guds sigill i sin panna.
Bild ovan från Geronaapokalypsen. Jämför bild till höger från detalj ur bonad 1A
Vävnadernas funktion kan ha varit propagandainstrument för den nya kristna religionen, som det gällde att ansluta sig till så snart som möjligt. Ruth Horneij pekar på möjligheten att bonaderna ursprungligen kommit från Norge. Där hade kristendomen försökt få fotfäste under flera hundra år innan landet officiellt övergick till den kristna läran på 1000-talet.
Till Härjedalen kan bonaderna, enligt Horneij, ha kommit som gåva från Nidaros stift, som Härjedalen hörde till under tidig medeltid.
Ett centralt motiv i Horneijs tolkning är asken Yggdrasil, världsträdet, med två fåglar som varslar om Ragnarök. Odens häst Sleipner med åtta ben till vänster därom. Oden har uppsökt Mimers källa vid trädets rot. Nedtill ill höger syns ett skadat djur som kan vara en hjort ätande av trädet och till vänster om trädets topp, Fenrisulven med sitt hiskeliga gap. Detalj ur 1A.
En nyare tolkning
Det uppochnedvända livsträdet i bonad 3
Livsträdet i Bonad 2. Ett stiliserat livsträd är registrerat som varumärke för Överhogdals by hos PRV.
Djurfigur i bonad 1A. Tolkas som en älg.
Staffan Mjönes tolkning av de berättande bonaderna .
Mjönes masteruppsats i arkeologi under 2010-talet om Överhogdalsbonaderna är det mest omfattande och detaljerade försöket att förstå de tre berättande bonadernas innehåll. Arbetet har genomförts med hjälp av digital teknik och metoden ”Kvalitativ innehållsanalys”.
I inledningen till den avslutande studien, den om bonad 1 (1a+1b) ,skriver Mjönes:
”De vikingatida bonaderna från Överhogdal har tolkats många gånger sedan upptäckten 1910. De består av tre vävda bonader med ett myller av detaljer: män, kvinnor, djur, odjur, föremål. Dessutom finns en dubbelvävnad med övervägande dekorativ funktion. Den behandlas ej här. Alla presenteras i Jamtli, museum för Jämtland och Härjedalen i Östersund. Tolkningarna är mycket olika och utesluter delvis varandra. Dessa studier koncentrerade sig på enstaka detaljer som ansågs tolkningsbara och kring dessa spanns fria historier medan andra viktiga detaljer förbisågs. Två studier med innehållsanalys har emellertid visat ett nära samband mellan motiven i bonad 2 och 3 och berättelser ur Snorre Sturlassons Nordiska kungasagor (Mjönes 2010; Mjönes 2014). Texterna har givit en berättelse åt motiven och bilderna har givit form och färg liksom historiska och etnografiska detaljer åt texterna. Dessa nya fynd gör det meningsfullt att göra liknande studie av bonad 1a och b, dels för att finna dess innehåll och dels för att finna t ex historiska och religiösa samband. En modern studie kräver en noggrann beskrivning av varje gestalt i väven; ett sorterande av materialet i flera nivåer med behållande av viktiga erfarenheter nivå för nivå; och därefter en jämförelse med en relevant text. Då kan ett rikt och varierat vikingatida material framträda.”
Jonas hittade bonaderna…
Illustration i muséet i Överhogdals Forngård
.. och Jonze upptäckte dem
Bild i muséet i Överhogdals Forngård
Vävda kopior av alla bonaderna finns i utställningen i Överhogdals Forngård. Där kan man på nära håll studera figurerna. Bonaden till höger är en dubbelväv som endast är av dekorativ art. Arbetet med den exakta kopian av originalet pågick under en tidsrymd av ca 5 år och tre personer var involverade i vävningen.
Mjönes arbete med att tolka de tre berättande bonadernas innehåll är mycket krävande att sätta sig in i, om man ska granska detaljerna. Här nedan behandlas framförallt tolkningen av bonad 3 för att ge en liten inblick i den tusenåriga berättelsen.
Bonad 3
Kopian av bonad 3 i Överhogdals Forngård.
Bonad 3 är svårt skadad. En yta av okänd storlek till vänster i bild saknas. Själva bildinnehållet, som har berättande drag, inramas på tre av fyra sidor av en bård med rutor med blå georgskors mot gråvit botten och vita svastikor mot räfflad röd botten. Bården har tydliga linjer dragna som avgränsning mot bilden. Motivets bakgrund är gråvit, gestalterna röda och blå med i en del fall tydliga konturer av dessa färger: rött avgränsas av blått och tvärtom. Det finns skador också inne i bilden.
Mjönes skriver i inledningen till studien av bonad 3:
” Överhogdalsbonaderna är gåtfulla och vackra. De tillhör skandinaviens äldsta bilddokument av textil och bildvärlden och världsbilden är svårtillgängliga. I Överhogdalsbonad 3 slås vi av att ett träd som tycks ha central betydelse står uppochned och att ett segelfartyg ligger nära en hjort. Det uppochnedvända trädet har beskrivits som symbol bland samer och sibiriska folk. Fartyget är emblem för nordeuropeiskt bonde- och sjöfararbefolkning och hjortjakten prestigefylld för europeisk aristokrati. Vi kan dock inte läsa in en sammanhängande berättelse eller en avsikt och inte heller veta hur den togs emot en gång.
Konstnärligt är stilen grov och rustik. Ökad kunskap om innehållet skulle därför kunna ge oss en rikare insikt i hur folk , och då inte bra aristokratin, såg på livet under vikingatiden. Våra skriftliga källor till kunskap om vikingarnas värld utgörs i stor utsträckning av texter av Snorre Sturlasson och ytterligare några tidiga författare. Texterna går tillbaka på en muntlig tradition, omvittnat av Snorre själv i prologen till Nordiska kungasagor. Snorre skrev på 1230-talet. Troligen har det funnits en mängd bilder som utnyttjat samma stoff, bilder i förgängligt material vilka nu med få undantag är borta.
De likheter vi kan spåra mellan de kvarvarande bilderna och de tidigmedeltida texterna öppnar åtminstone teoretiskt en möjlighet att återfinna berättelser i skrift som motsvarar bildinnehållet i alla tre berättande bonaderna från Överhogdal. Detta skulle gälla trots att bilderna är äldre än texterna.
Kanske uttrycker motivet i Överhogdalsbonad 3 med till synes samiska och nordiska/germanska föremål och symboler ett möte mellan samer och vikingar. Att förstå innehållet enbart med den information som finns i bonadens materialitet och motiv är svårt. Om det däremot går att återfinna samma samiska och norröna föremål och symboler i motivet som i tidigmedeltida texter ökar tolkningsmöjligheterna. Det gäller också om det går att återfinna samma inre kontraster och motsättningar, t ex samiskt/icke-samiskt i texterna. Texterna berikar då tolkningen och denna bör kunna beläggas i annan tidigmedeltida litteratur och arkeologiskt och historisk forskning.”
Det uppochnedvända trädet, vikingar och samer i Överhogdalsbonad 3
Vid en jämförelse mellan bildinnehållet i bonad 3 och Snorre Sturlussons texter kommer Mjönes fram till att det kan tolkas som ett möte mellan vikingar och samer. Så här beskrivs episoden i Harald Hårfagers saga där Erik Blodyx har en central roll:
Erik uppfostrades hos härsen Tore Hroaldsson i Fjordane. Kung Harald älskade och hedrade honom mest av alla sina söner. När Erik var tolv år gammal gav kung Harald honom fem långskepp och han for i plundringståg, först i österled och sedan söderut över Danmark och Frisland och Saxland. Han var ute på färd i fyra vintrar. Därefter for han västerut över havet och härjade i Skottland och Bretland, Irland och Valland och höll till där i ytterligare fyra vintrar. Därefter for han norrut till Finnmarken och hela vägen till Bjarmaland och där utkämpade han ett stort slag och segrade. När han kom åter till Finnmarken fann hans män i en kåta den vackraste kvinna de hade sett. Hon kallade sig Gunnhild och sade att hennes far bodde i Halogaland och hette Özur tote. Hon sade: ”Jag har varit här för att lära mig av två finnar, som är de visaste i skogarna. Nu har de farit på jakt och båda vill ha mig. Båda är de så kunniga att de följer spår som hundar vid tö och frost och de är så duktiga på skidor, att inget undgår dem, varken människa eller djur, och vad de än siktar på så träffar de. Så har de gjort med varje man som har kommit här i närheten. Och om de blir arga så vänder sig jorden för dem och om något levande kommer inför deras ögon faller det dött ned. Nu ska ni inte komma i deras väg, om jag gömmer er i kåtan. Vi ska göra ett försök att döda dem.”
De gick med på att hon gömde dem. Hon tog en linsäck och de tyckte att det var aska i den. Hon tog den i handen och spred den på utsidan och insidan av kåtan. Lite senare kom finnarna hem. De frågade vad som hade hänt. Hon sade att ingenting hade hänt. Finnarna tyckte detta var underligt, eftersom de följt spår ända fram till kåtan, men sedan inte kunde finna något. De gjorde upp eld och gjorde i ordning mat. Och när de var mätta gjorde Gunnhild i ordning sin bädd. Och det hade varit så i tre nätter att Gunnhild hade sovit medan den ene vakade över den andre på grund av svartsjuka. Då sade hon: ”Kom nu hit och ligg på var sida om mig.” De blev glada över detta och gjorde som hon sade. Hon lade sina armar om deras halsar. De somnade genast men hon väckte dem. Och lika fort somnade de och så djupt att hon knappt kunde väcka dem. Och åter somnade de och kunde hon inte på något sätt väcka dem. Då satte hon dem upp och de sov ännu. Hon tog två stora sälskinnsäckar och trädde över huvudet på dem och band ihop dem stadigt nedanför armarna. Sedan kallade hon fram kungens män. De sprang fram och använde sina vapen på finnarna och dödade dem och drog ut dem ur kåtan. Natten därpå var det så hård åska att de inte kunde fara någonstans, men på morgonen for de till skeppet och hade med sig Gunnhild och förde henne till Erik. Erik och hans män for sedan söderut till Halogaland. Erik kallade till sig Özur tote. Han sade att han ville gifta sig med hans dotter. Özur gick med på detta. Erik gifte sig då med Gunnhild och hade med sig henne söderut i landet.
Byggnaden där Gunnhild inlett mordet på sina friare med att trä en säck över huvudet på en av dem.
En procession som manifesterar Eriks och Gunnhilds förening. På hästen sitter Erik och framför hästen går Gunnhild.
Det uppochnedvända trädet har beskrivits som
symbol bland samer och sibiriska folk. Att trädet står upp och ned är en tydlig markering av dess magiska betydelse och att det är ett träd som anger kosmisk livskraft.
Fartyget är det vikingaskepp varmed Erik och hans män har anlänt på sin färd norrut.
Hjortjakten var prestigefylld för europeisk aristokrati.
Denna bild på bonad 3 är svårt skadad men bedöms vara en hjort med ledning av kronan uppe till vänster.
De två yxbärande männen är de två unga männen som uppvaktar Gunnhild
Sejte, samiskt kultobjekt.
Bonad 1a+b
Bonad 1a och b är från början en bonad och har någon gång under tidens lopp delats på mitten. Bonad 1a+b var ca fyra meter lång när den satt på väggen vid festliga sammankomster.
Bonad 1b
Bonad 1a
Tolkningen av bonad 1, dvs 1a+b har i Mjönes studie fått namnet ”Sigurds död och Gjukungarnas undergång”.
Berättelsen har sitt ursprung så långt tillbaka i tiden som folkvandringstiden i Europa på 400-500-talet e kr. Mjönes har med sin metod jämfört bildinnehållet i bonaden med Eddorna och Völsungasagan. Det är långa berättelser som inte återges här.
Bonad 2
Bonad 2 är bevarad i sin ursprungliga längd med bårder runtom och är den bäst bevarade. Den är drygt 180 cm lång och ca 35 cm hög.
Det omkullslagna schackbrädet
Mycket kortfattad beskrivning av resultatet av Mjönes undersökning av bonad 2:
Motivet i Överhogdalsbonad 2 motsvaras av en text i Olav den heliges saga i Sturlasons Nordiska kungasagor. Händelserna utspelar sig runt år 1000.
Texten beskriver hur kung Knut drar sig tillbaka med sin trupp till Roskilde efter ett slag. Under en fest vid Mickelsmäss spelar Knut schack med sin vapenbroder Ulf jarl. Kungen vill ta tillbaka ett oklokt drag men då blir Ulf arg och slår spelet över ända. Händelsen resulterar i att Knut beordrar att jarlen ska dödas.
De flesta tolkningarna, såväl de äldre som nyare, visar på mycket blodiga och grymma händelser i tider när den starkastes rätt gällde. Det är inte direkt några sagor att läsa för barn…
Mikroskopbilder som visar ullgarnets glans i bonaderna, efter 1000 år! Bilder: Jamtli
Kanske såg det ut som på bilden när bonaderna vid speciella tillfällen hängdes upp på väggen och någon berättade om betydelsen av innehållet.
Bilden är tagen vid ett gille i föreningen Österhus vänners vikingahus på Norderön, Jämtland
Varifrån kommer/vävdes bonaderna?
Det finns idag tekniska möjligheter att härleda var de får betade som bar den ull som figurerna i bonaderna är gjorda av. Märkligt nog verkar ingen institution ha tagit initiativ till en sådan undersökning. Däremot finns det teorier om saken. Här nedan beskrivs några av teorierna,
Erik J Bergström
Eriks teori känns mycket trovärdig och handlar om att bonaderna hamnade i Överhogdal i samband med Karl XII:s olycksaliga fälttåg till Norge 1718.
Teorin går ut på att bonaderna kunde ha medföljt återvändande soldater ur Armfeldts armé när dessa i nyårstid 1719 släpade sig hem över gränsfjällen. Strapatser som betydde döden för många Karolinersoldater.
Armfeldts armé låg i slutet av oktober 1718 i Verdal, ca 10 mil norr om Trondheim landvägen. Helsinge regemente i sin tur fanns i Vuku, ca 2 mil från Verdal. Enligt orderboken 28 oktober 1718 hade generalen meddelat: ” det blir idag klockan 4 några Tappeter för auktionerade. De som där till har lust, kan då inställa sig.”
En löjtnant Sturm i Helsinge regemente fann den 25 november en del persedlar gömda i skogen, varav en väv. Den upphittade väven är intressant i det här sammanhanget. Regementet låg då i trakten av Melhus och Stören, inte så långt från Rennebu som också har aktualiserats för eventuella samband med Överhogdalsbonaderna. Läs mer om Rennebu nedan.
Helsinge regemente hade oerhört många sjuka, och inte mindre än 467 man hade i oktober skickats till Stene skans (i Norge) där regementet en tid hade 509 sjuka.
Helsinge Regementes sjuka var de första som kom till Överhogdals viktiga nattläger den 5 januari 1719. Regementets aktiva men starkt åderlåtna manskap passerade Överhogdal senare.
Helsinge regementes mannar hade alltså möjlighet att vara med på auktionen som beskrivs ovan. Var det någon av mannarna som ropade in några av vävarna? Kanske för att ha som skydd mot kylan? Kanske avled den som ropat in vävarna i Överhogdal varefter de hamnade i skymundan för att sedan hittas och överlämnas till kyrkan?
Bosse Yman; betalning för begravning
Bosses teori går ut på att bonaderna kan ha varit betalning för begravning av pestoffer.
Pesten, digerdöden, härjade i Europa under 1300-talet och Norge var mycket hårt drabbat. Under två år skulle den ta livet av hälften av Norges befolkning. Även Norges dåvarande östra landsdel, Jämtland/Härjedalen, drabbades.
Härjedalen, och därmed Överhogdal, hörde till det katolska stiftet Nidaros. Den katolska kyrkan var en kommersialiserad institution, som tog betalt för alla tjänster – utöver tiondet.
Prästen skulle ha betalt i tyg för vissa förrättningar – tanken var att tyger var lätta att omsättas i pengar vid vidare försäljning. En bröllopsmässa med ljus kostade två alnar lärft, eller ylletyg. Ett besök i kyrkan efter barnsäng kostade en kvinna två alnar. En likfärd var betydligt dyrare, med vaxljus kostade den 15 alnar tyg (omkring 9 meter), tolv alnar om man struntade i vaxet. Att begrava en familj kostade alltså en smärre förmögenhet vare sig man räknar i pengar eller i arbete.
Prästerna kunde färdas långa sträckor för att utföra sina förrättningar. T ex predikade prästen i Elverum (Norge) även i Lillhärdal, 22 mil från Elverum.
Under pesten dog många av prästerna i Trondheim. Man kan därför tänka sig att de fåtaliga prästerna i Härjedalen, som levde en bra bit från händelsernas centrum, fick finna sig i att tjänstgöra även i stiftets centrum och som betalning hemförde betalning i form av tyger till församlingen.
Att vävarna kan ha kommit till Härjedalen via det katolska prästerskapet enligt Ymans teori verkar inte omöjligt. Däremot kan det inte vara någon präst från Överhogdal som hemfört de unika vävarna. Det fanns ingen kyrka i byn på 1300-talet. Det första kapellet invigdes först år 1466. Dessutom har den lilla ursprungliga församlingen aldrig haft någon ”egen” präst.
Men Yman är nog på rätt väg för att få klarhet i anledningen hur vävarna kom att få heta Överhogdalstapeten. Kanske var det så att hans teori håller om man bortser från att det inte handlar om att någon präst från byn fått den som betalning för tjänster. Troligare då att någon av de då befintliga katolska kyrkornas präster i Härjedalen blev kallade att tjänstgöra i det hårt pestdrabbade Norge. Vid den tiden fanns det endast två kapell/kyrkor i Härjedalen, i byarna Sveg och Lillhärdal.
Men anledningen till att vävarna sedan hamnade i Överhogdal finns det inget känt svar på idag. Om vävarna ansågs värdefulla borde det finnas någon notering i kyrkans räkenskaper. I så fall något för forskare att försöka klargöra. Enligt Yman var dock marknaden för tyger inte den bästa efter pesten.
Att de unika vävarna inte kan ha vävts i Överhogdal är nog alla som funderat över saken överens om. Det fanns säkert ingen ”stormansgård” i byn som kunde finansiera ett sådant projekt.
Bosse Yman om Rennebuväven
Bosse har i en artikel i Magazinet Härjedalen beskrivit likheterna mellan Överhogdalsbonaderna och en väv från Rennebu i Norge, 30 mil från Överhogdal. (Jag har endast en svartvit kopia av artikeln i Magazinet, som tyvärr inte utges längre.)
Rennebu är gammal Norsk kulturbygd med anor från tidig medeltid. Här finns stormän från vikingatiden höglagda, här passerade en av de stora pilgrimslederna mot Trondheim och här restes en stavkyrka under 1100-talet. Från den gamla kyrkan finns några föremål bevarade, t ex ett krucifix och ett nattvardsskåp.Det fanns också ett textilfragment bevarat i Rennebu, som man misstänkte kom från samma tidsepok, dvs 1100-talet. Fragmentet om ca 14×45 cm kallas Rennebuborden. men är idag försvunnen. Det finns dock bilder och bra beskrivningar av väven och det är med hjälp av dessa som expertis i Rennebu har återskapat väven.
Figurer i Rennebuväven är slående lika de som finns på Överhogdalsbonaderna. Till höger kan du se några exempel.
Rennebubården
Överhogdalsbonaderna
Kjell Hoffman
Den som djupare har forskat i skriftliga källor är tidigare landsarkivarien Kjell Hoffman som efter sin pensionering 2003 föresatte sig att spåra Överhogsalsbonadernas ursprung. I en tidningsartikel från år 2005 redogör Hoffman för sina planer på att hitta svaret, ett ”mission impossible” enligt reportagets rubrik.
Hoffman arbetade efter olika tänkbara teorier där han utgår i från att bonaderna kommer från Norge , att det skulle vara ett kyrkligt beläte från den katolska tiden, ett arvegods som förts till trakten, att någon av de frusna karolinerna svept in sig i bonaden mot kylan och sedan avlidit i Överhogdal. Täcket/bonaderna skulle därför ha hamnat i byn. Den senare teorin ansåg Hofman vara den mest rimliga.
Hoffmans ambition var att det för första gången skulle göras vetenskapliga undersökningar i skriftliga källor. Det hade inte gjorts systematiskt tidigare. Enligt Hoffman sökte han i källorna både i Norge och här hemma i kyrkornas material för att se om den finns omnämnd någonstans. Hoffman konstaterar dock att ”ingenting hittats”.
Hoffman skriver i sin redogörelse i Jämten 2008 att många av de resenärer som genom tiderna genomkorsat Härjedalen har i efterlämnade skrifter beskrivit såväl folkliga seder som klädedräkter och föremål. I de närmare 100 resebeskrivningar som finns från mitten av 1400-talet till 1910 har Hoffman konstaterat att ingen med ett ord nämner Överhogdalsbonaden. Inte heller lokala kunskapare, präster, länsmän och andra som på anmaning från högre ort lämnat sockenbeskrivningar nämner bonaderna. Abraham Hülpers, som reste i Härjedalen på 1770-talet, skriver uttryckligen att inga särdeles ålderdomsminnen finns i Överhogdal.
Kyrkan har i alla tider fört noggranna inventarieförteckningar och räkenskaper över inköp och försäljningar av föremål. Arkiven innehåller även handlingar efter prostars och biskopars visitationer och protokoll över beslut som fattats i både ekonomiska och andra frågor. Om bonaden tillhört Överhogdals församling eller någon av de andra härjedalska församlingarna, skulle det med säkerhet finnas skriftliga belägg i församlingarnas arkiv. Dock måste man beakta att kyrkoarkiven inte sträcker sig längre tillbaka i tiden än slutet av 1600-talet och att handlingar kan ha förkommit under resans gång. Bland annat innebar branden i Svegs kyrka år 1870, då stora delar av Svegs och Älvros kyrkoarkiv blev lågornas rov, att viktig information om Härjedalen försvann för alltid. Det finns inte heller något i källor i Härnösands domkapitels arkiv.
Några av de härjedalska köpmän som bedrev handel med både Sverige och Norge blev förmögna på sin verksamhet. Ett exempel på det är Olov Matsson i Herrö. Han levde i början av 1600-talet, gjorde mycket affärer med Trondheim och blev med tiden en burgen man. En dotter kom som gift att bosätta sig i Överhogdal. Dottern hette Brita Olofsdotter och gifte sig med Sven Esbjörnsson i gården Svens som förutom bonde var länsman i byn en tid och nämndeman.
Olof Matsson var en man, bland många andra, som kan tänkas ha prytt sitt hem med en vacker bonad och låtit den gå i arv till något av barnen. Varför inte dottern i Överhogdal?
Det enda resultat som nåtts efter Hoffmans genomgång av de tryckta reseskildringarna och de många arkiven är att Överhogdalsbonaderna ingenstans finns omnämnd. Det finns dock fler arkiv att söka i, men det krävs säkerligen ett projekt som involverar åtskilliga personer och mycket tid.
Angående äganderätten till bonaderna
Som framgår av avsnittet ovan finns inga kända historiska dokument som nämner bonadernas existens.
När de hittades av Jonze tog han helt sonika med dem till Jämtslöjd i Östersund efter ”tillstånd” av folkskolläraren i byn. Om folkskolläraren agerade i kyrkans namn finns inga för mej kända uppgifter om. Däremot finns det ett protokoll från kyrkostämman 5/1 1912 där det bl a står ”…hvarför församlingen önskar att framdeles hafva den i säkert förvar hos föreningen deponerad”. Med föreningen menas Föreningen Jämtslöjd, föregångaren till nuvarande Jämlands läns museum Jamtli.
Eftersom kyrkostämman noterade i protokoll sin önskan kan man dra slutsatsen att församlingen ansåg sig vara ägare till det unika fyndet.
Kanske inte helt enkelt att tyda protokollet, så här kommer ”översättningen” av §2:
”Sommaren 1910 hade i kyrkohärbärget påträffats en gammal väfd altarduk, hvilken öfversändes till föreningen Jämtslöjd. Ingående studier af fackmän ha ådagalagt, att den för sin höga ålder är af särskild betydelse, hvarför församlingen önskade att framdeles hafva den i säkert förvar hos föreningen deponerad”
Under årens lopp har intressenter/aktörer i olika byar i Härjedalen framfört synpunkten att bonaderna borde tas ”hem” till landskapet och ställas ut i deras respektive by. Önskemålen får nog sägas vara något ogenomtänkta med tanke på att så unika och gamla textilier kräver lokaler och resurser som knappast finns i i landskapet. Visserligen har Jamtli inte helt lyckats med att skydda bonaderna enligt stämmans önskemål med tanke på en incident med en vattenläcka, men enligt representant för Jamtli blev inget förstört.
Jamtli har i vällovligt syfte bidragit till att åldersbestämningen för bonaderna har kunnat fastställas. Det har medfört att viss åverkan på bonaderna har gjorts. Med tanke på att det inte är Jamtli som ”äger” bonaderna kan man tycka att det borde ha kommunicerats med byn/kyrkan innan ingreppen gjordes, även om intresset nog får sägas vara minimalt från såväl by som kyrka…
Överhogdals kyrka är idag en del av Ytterhogdals-Överhogdals-Ängersjö församling inom Härjedalens pastorat.
Insändare i Svenska Dagbladet 9 mars 1912
Överhogdals Forngård genom Byalaget förvaltar idag det museum som har en utställning om Överhogdalsbonaderna. I fastigheten finns även bland annat en matservering, försäljning av smycken, hemslöjd och böcker. Utomhus har det byggts upp ett lekområde med bonaderna som tema. Forngården invigdes 1997.
Norsk blåsorkester deltog vid invigningen.
Överhogdals Forngård med kopian av vävarna.